Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Bosse Hellsten: Solen dånar på

Från 2011
Uppdaterad 05.07.2012 16:15.
Solen dånar på av Bosse Hellsten
Bild: Yle / Leo Gammals

Så här ser den inledande tablån till ”Solen dånar på” ut: en gammal förfallen bangård, rälsar som leder ingenstans, fågelsång och soluppgång, tomma ölflaskor i gräset.

Enter jagpersonen, Bosse Hellsten själv i det här fallet. Han har bosatt sig på en tom bangård i Orivesi lagom till flyttfåglarnas ankomst.

Där ska han skriva och utforska naturen och människan medan fåglarna ropar och gräset växer sig högt på banvallarna. Tågen, djuren, fåglarna, och byborna är knutpunkter i Bosse Hellstens diktsamling.

Ett metaspår rinner igenom diktsamlingen: för att veta vad som gör en människa måste man åka till den allra sista utposten för civilisationen, till gränslandet mellan natur och människa, i det här fallet Orivesi, nordost om Tammerfors.

”Solen dånar på” är en vilda västern-skildring från Mellersta Finland och tematiskt serveras det rätt mycket maskulinitetsprat. Det är morgonpiss och annat piss, trasiga flaskor, samtal karlar emellan, bilar, skrot och rojs.

Det blir så mycket grabbighet att det hela faktiskt blir ironiskt och rentav patetiskt ibland. All vedhuggning och allt bilprat avslöjar enbart hur bräckliga maskulinitetens hörnstenar är egentligen.

Och det här är ett av Bosse Hellstens metaprojekt i ”Solen dånar på” – att förstå sig på vad en man är, och hur man ska vara för att vara en man. I slutändan så spelar bilen, ölen och vedhuggeriet en marginell roll. Man kan vara man utan dem också.

Hellsten är ju inte den första författaren som åkt ut i nåt slags vildmark, verklig eller påhittad, för att hitta sig själv. Jag tänker på Henry David Thoreaus ”Walden”, men kanske särskilt på Jack Kerouacs ”Big Sur”.

Släktskapet mellan just ”Big Sur” och ”Solen dånar på” utgörs av skrivmaskinsknattret och en längtan efter Det Stora Annorlunda, men också av humor.

För trots att all maskulinitetspatetik så är ”Solen dånar på” en oerhört rolig diktsamling. Skägget växer nämligen också i Orivesi bakom Guds rygg, också den lilla orten är världens medelpunkt.

I de sista dikterna avlägsnar diktjaget lite från det ironiska tilltalet i början av Orivesivistelsen. Djupet finns trots allt i mycket små händelser, som att fåglar bosätter sig nära en och att ens kamin, trots allt, fungerar och värmer en bara man har ved.

Att göra konst kanske inte är så märkvärdigt i alla fall. Livet är lokalt, i ordets bredaste mening, verkar Hellsten säga. I litteraturen är det just gränslandet som befolkas av de mest intressanta typerna. Här har vi rangers och cowboys, upptäcktsresande och farliga odjur.

Men sällan står vi på andra sidan gränsen och tittar in på civilisationen, och det är kanske detta som Hellsten försöker göra. Gränslandet är en trakt där det vanligtvis finns få kvinnor – och det stämmer också i det här fallet.

Kvinnor verkar inte ha nån plats i Hellstens utgårdsuniversum. En läsning ur genusperspektiv skulle så klart betona det här, men "Solen dånar på" handlar ju faktiskt rätt mycket om kön.

Och om att hitta sin plats i världen, trots att inga kvinnor finns med. Det är homosocialt för hela slanten i gränslandet.

Men ja, det är den eviga balansen mellan centrum och periferi, eller mellan människan och den miljö som omger henne som Bosse Hellsten jobbar med i "Solen dånar på". Ju mer grunkor och grejer vi omger oss med desto större verkar längtan bli att åka ut till kanten av världen och titta ner.

Att alla stora gränsdslandsverk som Robinson Crusoe och just Walden skrevs under och efter industrialiseringen är ingen slump. Just i det ögonblicket skapar vi ju naturen, då börjar vi se naturen som en enhet.

Strängt taget är detta inte en diktsamling - det är en låttextsamling, och därför är diktarsyntaxen eller "språket" inte särskilt relevant.

För det är i relation till Hank Williams, Kris Kristofferson och alla de andra countrygubbarna och -tanterna som Hellsten skriver sin rapport från ödemarken.