Hoppa till huvudinnehåll

Strömsö

Valparna är här!

Från 2012
Uppdaterad 30.10.2015 14:15.
Hundvalpar.
Bild: YLE/Stina Sirén

De blev fyra stycken, de är alla friska och förstås världens gulligaste! Könsfördelningen är jämn, två pojkar och två flickor. Också den nyblivna modern mår bra även om hon visar smått hysteriska drag ibland.

Det var naturligtvis en spännande dag då de föddes. Trixi började flämta och var orolig redan tidigt på morgonen. Jag hade läst mig till att detta var det så kallade öppningsskedet då förlossningskanalen vidgas. Jag hade också läst mig till att det skedet kan ta upp till tolv timmar så jag blev inte särdeles orolig trots att det pågick hela dagen.

Vid sextiden på kvällen började hon krysta ordentligt och det dröjde en och en halv timme innan första valpen kom. Här måste jag nog medge att jag var litet svettig på överläppen eftersom jag såg hur hon jobbade på men ingenting hände. Jag kom också på mig själv med att krysta med, klämma till själv i pur empati. Men föga hjälpte väl det.

Sedan låg ändå det första lilla underverket där! Alla valpar är inneslutna av en egen fosterhinna, ett slags säck, och därför låg den helt stilla till en början. Jag visste ju att den inte kan andas så länge fostersäcken är hel men ändå slutade jag själv nästan andas. Snart såg jag ändå en försiktig liten rörelse och kunde pusta ut. En levande minimal ny hund! Trixi slet själv sönder säcken och slickade valpen ren. Alldeles som det är programmerat i hennes gener att hon ska göra. Efter det kom resten av valparna rätt snabbt.

Trots att jag hade preparerat olika, enligt mig, lockande platser för själva födseln valde Trixi garderoben i tamburen. Trots att det blev besvärligt att hålla henne under uppsikt där längst inne i hörnet i garderoben ville jag inte hindra henne och stressa henne ytterligare.

Den unga nya modern är mycket omhändertagande, vill inte lämna valparna för en sekund. Första morgonen förstod hon nog själv att hon måste gå ut för att uträtta sina bestyr men det avklarades supersnabbt, varefter hon smal som ett streck och luggsliten efter alla umbäranden började dra hemåt med en kraft som jag inte visste att fanns i den lilla hundkroppen. Sedan ställde hon till med ett förfärligt oväsen i trappuppgången då jag inte fick upp dörren tillräckligt snabbt.

Kanske borde jag sätta upp en lapp i trappan och varna grannarna för att vi har en hysterisk mamma i huset.

Valpbloggen