Ulla-Lena Lundberg: Is
I romanen IS får vi återknyta kontakten med familjen Kummel som stod i fokus i Lundbergs roman Marsipansoldaten från år 2001. Marsipansoldaten utspelade sig under krigsåren 1939-45 och i den fick vi ta del av lärarfamiljen Kummels liv i Helsingfors under brinnande krig – två av tre söner Kummel blev inkallade till fronten, medan den äldsta sonen Petter fick ha hand om ansvarsfulla uppgifter på hemmafronten.
I romanen IS är det Petter och hans familj som står i centrum för handlingen: en kylslagen majdag anno 1946 anländer nämligen den tillförordnade prästen Petter Kummel till Örarna tillsammans med sin hustru, pastorskan Mona, och parets lilla dotter Sanna. Prästen är efterlängtad av såväl klockare och väktare som aktiva församlingsbor och medlemmar av kyrkofullmäktige, och prästen är för sin del ivrig att göra sig hemmastadd i det lilla ösamhället.
Prästparet Petter och Mona hinner knappt slå sig ner och dra andan mellan varven - det är bråttom att ställa allt i ordning:
”Gärna vill man föreställa sig att de, prästen och prästfrun, vänder sig mot varandra och omfamnar varandra nu när de är ensamma och står i beråd att börja sitt nya liv i egen prästgård. Men säkert är det inte. Det är mycket man måste hinna med under ett liv, och om man inte sätter fart kommer man att hinna med en bråkdel.”
Till öbornas stora förvåning visar det sig snart att prästfrun Mona är en rådig och händig kvinna som trivs alldeles utmärkt i fähuset med korna och lammen, och hon drar sig varken för att mjölka kor eller för att mocka bajs. Pastor Petter går för sin del helhjärtat in för att bygga upp ett förtroende mellan sig och invånarna på den karga, vindpinade och utsatta ön – och han gör följaktligen sitt bästa för att tona ner den tudelning och misstro som sedan gammalt verkar råda mellan öborna, mellan västra sidan och östra sidan. På kort tid växer det också fram en ömsesidig respekt och lojalitet mellan den nyinflyttade prästfamiljen och byborna.
Flytten till Örarna är inte minst ett välkommet miljöbyte för Petter och Mona som av olika anledningar vill ta avstånd till livet på fastlandet: under studietiden var Petter starkt influerad av Oxfordrörelsen och Moralisk Upprustning-rörelsen och Mona fick sätta hårt mot hårt för att lösgöra Petter från de av rörelsen förespråkade fyra absoluten: ”absolut renhet, absolut ärlighet, absolut osjälviskhet, absolut kärlek” – som enligt Mona var absolut idioti för en medkännande och uppoffrande själ som Petter.
Mona, som är utbildad lärarinna, beskrivs som en handlingskraftig och rakryggad kvinna – hon är allt annat än en klängranka: ”Var man än planterar henne skjuter hon stadiga stjälkar och blad. Hon för sig med största kompetens, ordnar och bestyr och har överblick över sina domäner. Gärna arbetar hon ensam, då löper det som på räls.”
Det står inte på förrän Petter och Mona känner och vet att Örarna är deras hem och kall på jorden, men för att ha officiell kompetens och behörighet för kyrkoherdetjänsten krävs att Petter avlägger pastoralexamen – vilket han också gör, om än med darr på ribban.
Den lilla familjen får tillökning, en liten syster till Sanna, och Petter blir installerad som kyrkoherde på Örarna. Livet förefaller att vara lika utstakat som kornas betesmarker, men samtidigt finns den där oförklarliga och maniska brådskan där – det är så mycket man ska hinna göra medan tid är –, liksom en malande oro över obarmhärtiga höststormar och svaga isar.
Ulla-Lena Lundberg skriver avslappnat och anspänt på samma gång, och IS är en roman där såväl de inre som de yttre spänningarna från allra första början anas som små illavarslande krusningar på ytan. En berörande historia om slitstark kärlek, förhoppningar och tro i en utsatt tillvaro.