Den förälskade terapeuten
Lilla Teatern i Helsingfors inleder säsongen med en nyskriven pjäs av Claes Andersson. I Den förälskade terapeuten landar en kvinna på den manliga terapeutens analyssoffa men det som borde ha förblivit en professionell relation spårar snart ut i en privat.
Som åskådare följer vi den här utvecklingen på två plan och vi behöver nog inte en stund sväva i okunskap om vad det är som styr de här två . Andersson klär av dem genom att också låta deras inre röster äntra scenen i form av två påstridigt kommenterande figurer . Niklas Häggblom gör terapeuten Melatonin som ångar av patriarkalt tolkningsföreträde på ytan medan hans libido joggar på som en liten djävul intill honom i Paavo Kerosuos gestalt. Och bakom den flackande klichéangsten i Mia Hafréns Emmadora, uppkallad efter två patienter i Freuds fallbeskrivningar, rasar upproret i Emilia Nymans pubertalt uppkäftiga flickgestalt.
Dubbelbelysning är förstås ett både inkännande och sataniskt redskap och Claes Andersson har varken sparat på satir eller manlig självrannsakan. Men samtidigt är uppsättningen oerhört problematisk. Den nöjer sig med att parodiera könsstereotypier utan att någonsin egentligen ifrågasätta dem och dessutom gestaltas de olika nivåerna i texten med grepp som ofta kolliderar med varandra. Det är t.ex. inte alldeles lätt att förena mellantexternas lågmälda reflektioner i diktform med de klichéspäckade karikatyrer författaren genomgående levererar i skildringen av rollerna. I uppsättningen har man löst ekvationen genom att tonsätta dikterna och förvandla helheten till en kabaréartad uppsättning där Raila Leppäkoskis regi och Maija Kaunismaas tonsättningar genomgående arbetar i samma riktning, d.v.s. den hejdlöst groteska. Subtilt är det inte men jag kan gott förstå deras val.
Om den här pjäsen hade sett dagens ljus för fyrtio år sedan hade den kanske fungerat. Nu känns den mest som ett försök att slå in öppna dörrar. Och då kan jag ju förstå att ensemblen åtminstone väljer att göra det med en rejäl klackspark som samtidigt kickar in hela upplägget i en historiskt tillbakablickande ram. Genom signaler i iscensättning och dräkter formar sig relationscirkusen på scenen nu framförallt till en tidsresa genom könsroller i förändring.
Greppet löser inte problemet med den underliggande synen på förment manliga och kvinnliga egenskaper men förpassar åtminstone en del av turerna till den historia där de hör hemma. Men visst känns det som om Lilla Teatern nu hostat upp med sin egen variant av Grottmannen. Förtecknen är andra men de smått unkna motsättningarna går igen.