Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Robert Åsbacka: Samlaren

Från 2012
Uppdaterad 25.09.2012 10:24.
Robert Åsbacka
Bild: Schildts & Söderströms förlag

Författaren Robert Åsbacka är aktuell på flera plan i höst: om en knapp månad är det premiär på Wasa teater för en dramatisering av Åsbackas förra roman Orgelbyggaren och i dag ger Åsbacka ut sin nya roman, Samlaren.

Baksidestexten låter förstå att vi här har en historia som handlar om barndom, besatthet och samlarmani – men att det också är fråga om ett dokument om ett brott som Åsbacka tangerat i flera av sina tidigare böcker.

Det är fråga om ett brott som Åsbacka alldeles tydligt har svårt att släppa greppet om – det figurerar åtminstone i en av hans tidigare böcker, nämligen romanen Kring torget i Skoghall (från år 2006) - och det är fråga om ett brott så gruvligt grymt och omänskligt bestialiskt att det är svårt att förstå.

Robert Åsbacka är född i österbottniska Terjärv, men under en del av barndomen bodde familjen i Sverige - på fabriksorten Skoghall strax söder om Karlstad i Värmland. Och brottet som vi talar om inträffade den 14 december 1969 i just Karlstad där en 28-årig pappersbrukare dödade sin 23-åriga gravida flickvän med en yxa. Efteråt lär mannen också ha ätit delar av henne, bl.a. gjorde han smörgåsar med människokött som pålägg.

Mannen, som kommit att kallas för Värmlandskannibalen, hade också ett fetischistiskt intresse för långa fingernaglar och han tyckte om att se på filmer med sadistisk porr. Den 28-årige mannen dömdes sedermera för dråp och han tillbringade tre år på sluten psykiatrisk avdelning.

I början av romanen citerar jagberättaren ett stycke ur Lars Gustafssons roman En biodlares död: ”I botten av varje människa finns det en nattsvart gåta. Det mörka i pupillen är ingenting annat än den stjärntomma natten, mörkret djupt nere i ögat är ingenting annat än universums eget mörker.”

Jagberättaren heter Tom och vid tiden för mordet är han en kille i de lägre tonåren – en kille som bor med sin mamma och storasyster i ett tegelhus på en liten bruksort någonstans i Mellansverige.

Tom är något av en ensamvarg, en kille som blivit övergiven och som ingen verkar ha tid eller något större intresse för – Toms pappa har omkommit i en gasolycka och hans bästa kompis Mats har flyttat till Trollhättan. Tom skolkar ofta från skolan och släntrar runt i byn, letar efter skatter som han samlar på: tomma cigarettaskar, gamla mynt, vimplar och inte minst kapsyler som han klämmer ihop till långa, vassa lösnaglar. Han blir ofta trakasserad av ett gäng plågoandar som han kommit på kant med, men han lär sig rätt fort att ge igen – och det med besked.

Mitt emot huset där Tom bor står ett gult trähus. Här bor Bo, som är en hejare på att fixa och meka med flotta amerikanare, och hans flickvän Viola. En decemberdag blir Tom bekant med Bo, och framför allt Viola, och tillbringar några eftermiddagar hemma hos dem – lyssnar på skivor och smygröker.

Oftast är Viola ensam hemma - om man får tro Viola spenderar Bo mycket tid i garaget tillsammans med sin kompis Yngve, men i verkligheten cruisar Bo och Yngve omkring i en grön Opel Kapitän 51:a, en Chevrolet Biscayne 1959 eller en Ford Consul 315 Classic och raggar upp flickor, bland dem Toms storasyster Karin.

Snart framgår det också att Bo haft kontakt med ett flertal flickor och kvinnor runtom i landet – han har skrivit brev till dem och bl.a. bett dem skicka långa naglar till honom, eftersom ”han har fanatisk samlarmani på ovanliga saker”.

Det finns m.a.o. vissa likheter mellan Tom och Bo – båda samlar de på olika ting, den ena på kapsyler och mynt, den andra på gamla bilar och långa, härliga naglar. Och givetvis uppstår det en obehaglig spänning i den här dubbelexponeringen/speglingen, en spänning där man kan fundera över frågor som vilka omständigheter som bidrar till att ett visst småkriminellt beteendemönster växer fram och frågor som kretsar kring våldets anatomi och ondskans mekanismer.

I berättelsen spelar också inramningen en central roll, den där s.g.s. arketypiska småstadsmiljön där människorna lever ett tillsynes lugnt och fridfullt liv. I ett litet samhälle känner alla varandra, den sociala kontrollen fungerar (de nyfikna tanterna håller ett vakande öga på alla bilar som kör omkring udda tider på dygnet, de registrerar folk med flackande blickar som smyger omkring i trappuppgångarna osv.). På ytan är den lilla bruksorten följaktligen en förhållandevis lugn håla, men bakom den stillsamma fasaden sker fasansfulla saker – här kan man osökt dra paralleller till en annan av höstens finlandssvenska romaner, nämligen Monika Fagerholms nyutkomna roman Lola uppochner.

I nutid, fyra decennier senare, sitter jagberättaren Tom på Kungliga Biblioteket i Stockholm och rullar mikrofilm – mestadels kvällstidningar som Aftonbladet och Expressen från december 1969 – och läser artiklar om styckmordet som skedde i det gula trähuset dagen efter Lucia.

Han går igenom polisens förhörsprotokoll, diverse dokument från rättegången och undersökningsjournaler från den rättspsykiatriska avdelningen vid fångvårdsanstalten (en del av dem finns återgivna i boken och lär vara autentiska). Och han försöker förstå bakgrunden till det ohyggliga som hände i hans närhet den där decemberdagen, och samtidigt försöker han få syn på sig själv, ta reda på vem han var då och kanske också förstå hur han blev den han blev – en småkriminell våldsverkare som kom att tillbringa en del av sin ungdom på ungdomshem, en medelålders tvåbarnsfar som nätt och jämt lyckats skapa lite stadga (om än skör och krackelerande) i sitt liv.

Samlaren är en skickligt komponerad berättelse – om än en mycket obehaglig berättelse (F18-varning!) – som på ett effektfullt sätt lyckas visa hur utanförskap kan bädda för likgiltighet och hur offer och förövare kan vara två sidor av samma mynt.