Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Sofi Oksanen: Kun kyyhkyset katosivat

Från 2012
Uppdaterad 01.10.2012 11:00.
sofi oksanen

Sofi Oksanens förra roman, Puhdistus (Utrensning), har varit en oerhörd framgångssaga - boken har (hittills) blivit översatt till 41 språk, den har satts upp som teater och opera och nu också blivit film. Förutom detta har Sofi Oksanen tilldelats ett flertal prestigefyllda pris, som Finlandiapriset, Nordiska Rådets litteraturpris och Prix Femina mm för romanen.

Den nya romanen, del tre i en Estlandtrilogi som består av Stalinin lehmät (Stalins kossor), Puhdistus (Utrensning) och Kun kyyhkyset katosivat, trycktes upp i en rekordstor första upplaga på 100 000 exemplar - i finländsk litteraturhistoria är det bara giganter som Kalle Päätalo och Väinö Linna som haft lika stora första upplagor. För en tid sedan meddelade förlaget att man låtit trycka upp en andra upplaga på 50 000 exemplar.

Förväntningarna på den nya boken har minst sagt varit höga. Men jag kan försäkra er att Sofi Oksanen har klarat av all press och de nästan orimligt högt uppskruvade förväntningarna - och det med bravur.

Om man jämför den nya romanen med Puhdistus (Utrensning) – vilket alla som läst Puhdistus och tagit den till sitt hjärta kommer att göra - är Kun kyyhkyset katosivat en än mer komplex historia om förljugenhet och svek. Det är en berättelse som borrar sig djupt in i de moraliska gråzonerna och som skildrar ett samhälle, ett folk och ett land präglat av förtryck och förräderi.

Tidsmässigt rör vi oss i ett Estland som under sommaren 1940 blir en del av sovjetrepubliken. Ett år senare, i juli 1941, intas Estland av tyska trupper och fram till oktober 1944 har Tyskland Estland i sitt grepp när landet än en gång tas om hand av den sovjetiska ockupationsmakten.

Kun kyyhkyset katosivat pendlar mellan 1940-talet och 1960-talet, och i centrum för handlingen står kusinerna Roland och Edgar. Båda tillhör de s.k. ”Ernapojat” (Ernabröderna), en grupp ester som frivilligt deltog i finska vinterkriget och som flydde undan den sovjetiska ockupationen av Estland. På Staffans ö utanför Esboviken utbildades dessa män inom ramen för underrättelseavdelningen Erna.

Roland är den av kusinerna som förblir trogen de pro estniska-idealen, han ansluter sig till skogsbröderna och motarbetar de olika ockupationsmakterna med alla till buds stående medel.

Edgar däremot är en vindflöjel, en kappvändare, en svansviftare som byter identitet, och kanske också ideologi och åsikter, utan några som helst skrupler – allt enligt hur makthavarnas vindar vänder.

Sofi Oksanen har berättat att hon fick idén till sin roman när hon läste en artikel skriven av den estniska forskaren Ivo Juurve där han skrev om en KGB-agent vid namn Edgar Siegfried Meos (1901-74), en man som utgett sig för att vara stridspilot såväl i det estinska och ryska som det franska och tyska flygvapnet, därutöver hade han framställt sig som såväl historiker och redaktör som översättare. Enligt en del källor hade Meos också hunnit sitta fängslad i olika estniska, tyska och sovjetiska fängelser. I verkligheten hade Meos aldrig flugit, han hade inte ens något flygcertifikat.

Den Edgar Meos som Ivo Juurvee skrapade fram under ytan av motstridiga identiteter visade sig vara en man med stor fantasi och språklig begåvning, en man som alltid ville framställa sig själv i god dager och som villigt och utan större betänkligheter eller samvetskval samarbetade med och arbetade för den ockupationsmakt som just då styrde landet.

När Oksanen fick se ett fotografi av Edgar Meos insåg hon att han själv hade retuscherat fotot och bl.a. klippt in olika hederstecken på rockuppslaget, tecken som det inte var tänkbart att bära på en och samma gång.

Också Roland har en förebild i verkligheten, nämligen motståndsmannen Leo Talgre (1919-44). Han sköts till döds av sovjetiska KGB-soldater i Tallinn 1944.

På försättsbladet skriver författaren: ”Hän eli mustan valkoiseksi”, dvs. ungefär att han omvandlade det svarta till vitt – och i Oksanens roman framstår Edgar som en man som slickar uppåt och sparkar neråt, en man som visar sig vara beredd att begå vilka brott som helst för att rädda sitt eget skinn.

Edgar var en mästare på att förfalska dokument och att fantisera ihop en lämplig livshistoria: under den första sovjetiska ockupationen gömde sig Edgar ute på landsbygden. När tyskarna övertog makten i Estland bytte Edgar namn från Edgar Pärts till Eggert Fürst och ställde beredvilligt sina tjänster till förfogande. När Sovjetunionen ockuperat landet pånytt får vi stifta bekantskap med kamrat Edgar Parts, i full färd med att skriva en bok om Sovjetunionens fiender och förrädare, dvs. estniska nationalister och s.k. ”hitlerister” som tjänat Nazityskland under ockupationen 1941-44.

Edgar är en man som bygger sitt liv på ett gungfly av lögner där varje ny lögn ersätts av en annan, lite som i den där hand-på-handleken – ju snabbare desto bättre, ni vet.

Kun kyyhkyset katosivat är inte enbart en berättelse om en insmickrande opportunist som talar med (ockupations)maktens män på ett språk som de vill höra - det är också en historia om en osäker och skamfylld man som tvingas gömma undan sitt sanna jag.

Verklighetens Edgar Meos hade fyra fruar och han genomgick tre skiljsmässor på kort tid. Romangestalten Edgar har en fru, Juudit, som han inte visar något större intresse för. Han förhåller sig rent ut sagt föraktfull och likgiltig till henne och i makens ständiga frånvaro tvingas Juudit reda sig själv.

Med utgångspunkt i Juudit kan man givetvis också göra olika tolkningar av Oksanens berättelse: Judit (Judith) är ett bibliskt namn som betyder judinna, och att romanens Juudit inleder ett förhållande med en representant för den tyska ockupationsmakten, SS-Hauptsturmführer Hellmuth Hertz, är intressant. Hur man, och om man, ska tolka detta är dock vanskligt att säga.

Juudit är en kvinna som blir övergiven av sin man, sviken av sin älskare och som med risk för sitt eget liv härbärgerar folk på flykt i sitt hem. Man kan kanske säga att Juudit blir sinnebilden för det estniska folket, folket som likt judarna förtrycks och förföljs.

I ett samtal med Seppo Puttonen i programmet Viikon kirja i Ylen Yksi av den 4.9.2012 berättar Sofi Oksanen att tyskarna var mycket nöjda över att de sovjetiska masskjutsningarna av ”ursprungsbefolkningen” till Sibirien under 1940-41 lyckats så bra och att tyskarna ofta drog paralleller mellan judar och ester.

Programmet är inte längre tillgängligt

Titeln, Kun kyyhkyset katosivat, kommer sig av att tyskarna hade för vana att fånga in och skjuta duvor och steka dem till middag – någonting som storligen förvånade esterna. Om man vill kan man givetvis se duvorna som ett slags symbol för det (oskuldsfulla) estniska folket som blir tillfångatagna och berövade sin frihet.

I en intervju för tidningen Västra Nyland (13.09.2012) säger Sofi Oksanen att hon inte vill se sina personer som offer, eftersom offerrollen gör människor passiva och viljelösa. Oksanen vill snarare berätta överlevnadshistorier – även om personerna (för att inte tala om landet Estland) ibland kan ses som offer.

Kun kyyhkyset katosivat är en roman som kräver en hel del av sin läsare (i slutet av boken finns, tack och lov, en synnerligen nyttig lista med förklaringar till termer och förkortningar som förekommer i boken) – men i gengäld får man sig till livs en stor dos kunskap om Estland och landets närhistoria.

På webbplatsen Kyyhkhyset kan man hitta en hel del bakgrundsmaterial till Kun kyyhkyset katosivat, man kan också printa ut eller ladda ner en karta över Tallinn till sin mobil - ifall man vill göra en exkursion i de kvarter där romanen utspelar sig.