Amerikaner fick kemipris
Nobelpriset i kemi går i år till amerikanerna Robert J. Lefkowitz och Brian K.Kobilka för deras forskning kring så kallade sinnrika mottagare på cellernas yta.
Nobelpriset i kemi 2012
- Robert J. Lefkowitz, amerikansk medborgare. Född 1943 i New York, NY, USA. Investigator, Howard Hughes Medical Institute. James B. Duke Professor of Medicine och Professor of Biochemistry, Duke University Medical Center, Durham, NC, USA.
- Brian K. Kobilka, amerikansk medborgare. Född 1955 i Little Falls, MN, USA. Professor of Medicine och Professor of Molecular and Cellular Physiology, Stanford University School of Medicine, Stanford, CA, USA.
Cellernas mottagare eller receptorer gör att de kan känna av och anpassa sig till omgivningen. Årets pristagare har kartlagt en betydelsefull familj av sådana receptorer, som kallas G-proteinkopplade receptorer. Runt hälften av alla läkemedel verkar via just dessa receptorer och därför är det viktigt att veta hur de fungerar.
Prissumman på 8 miljoner svenska kronor delas lika mellan pristagarna.
Det var länge ett mysterium hur celler läser av sin omgivning. Forskare visste att hormoner som adrenalin har kraftiga effekter; höjer blodtryck och ökar hjärtats slag. De misstänkte att cellerna hade någon slags mottagare för hormonet på sin yta. Men vad dessa receptorer bestod av och hur de fungerade var under större delen av 1900-talet höljt i dunkel, skriver Kungliga vetenskapsakademin i ett pressmeddelande.
För att spåra cellernas receptorer, började Robert Lefkowitz 1968 ta hjälp av radioaktivtet. Han lyckades påvisa flera mottagare, bland annat en receptor för adrenalin: beta-adrenerg receptor. Hans forskargrupp extraherade receptorn från dess gömställe i cellens vägg och kunde skapa sig en första uppfattning om hur den fungerar.
Nästa viktiga kunskapssteg tog gruppen under 1980-talet. Nyrekryterade Brian Kobilka antog då utmaningen att ur kroppens gigantiska arvsmassa leta fram den gen som kodar för beta-adrenerg receptor. Hans kreativitet ledde fram till målet och när forskarna kunde analysera genen fick de en överraskning: receptorn liknade en receptor i ögat som fångar ljus. De insåg att det finns en hel familj receptorer som ser ut och fungerar på samma vis.