Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Nihilistisk galla istället för ett kraftfullt ”vi”

Från 2012
Uppdaterad 03.02.2020 15:49.
Woyzeck

Det hela börjar redan i vestibulen när åskådaren får välja mellan ett programblad klistrat på en ärtsoppspåse med kött i eller ett programblad på en vegetarisk ärtsoppa. Förpackningen med köttärtsoppan är brandgul och finns i större mängd så den greppar jag. Ett val som så som småningom skall visa sig vara ödesdigert. Mi Wegelius recenserar Viirus tolkning av Woyzeck.

Men först bakgrunden. Buchners klassiska pjäs har verklighetsbakgrund och går tillbaka till 1820-talet då perukmakaren Johann Christian Woyzeck från Leipzig hängdes sedan han i ett anfall av svartsjuka tagit livet av sin älskade. Fattig som han var hade han sålt sig för näringsfysiologiska experiment som bland annat innebar att han förde en ensidig ärtdiet med hallucinationer som följd.

I Büchners pjäs är Woyzeck den fattige soldaten som försöker uthärda ett liv underställd inte bara den vämjelige doktorn som har köpt hans kropp för sina experiment utan även gardeskaptenen som behandlar honom som om han ägde honom. Också på Teater Viirus är Woyzeck den som till en början betjänar andra, redan vid entrén som biljettkontrollör, men resan fram till hängningen ser rätt annorlunda ut. I Maria Ahlrots kraftfulla tolkning är Woyzeck en smått stursk gestalt som under de första fem minuterna klarar av Büchners grundberättelse i form av en resonerande monolog som riktas direkt till publiken, en monolog som emellanåt får mothugg av de andra pjäskaraktärerna.

Moral, makt och förtryck

Woyzecks sambo Marie och deras gemensamma son ger hans liv innehåll. Central är Maries otrohet med en tamburmajor och central är också scenen där Woyzeck rakar gardeskaptenen samtidigt som denne för fram sina åsikter om att den som är fattig inte kan ha någon moral. Motsvarande syn på förhållandet framgång – ickeframgång företräder Nalle Wahlroos, som längre fram i pjäsen ligger i ett skåp med huvudet avhugget i tamburmajorens skepnad.

Frånsett bögtemat, som bara blir sorgligt sunkigt, fungerar första akten som utvecklas till en intressant diskussion om Woyzeck som gestalt och förtryckets mekanismer. Perspektiv på dagens maktstrukturer söks via originalpjäsen. ”Vi är här för den där kvinnan som man får hacka kniven i”, raljeras det i den första av flera Woyzeckvariationer, Carmen – Woyzeck, med en underfundig koreografi med ögonblinkningar i takt med Bizets musik.

Arja Tiilis uttrycksfulla och träffsäkra koreografi hör överlag till uppsättningens största behållningar. Detsamma gäller utförandet, också om det inledande pas des deuxet mellan Woyzeck och hans kvinna väcker känslan av att han i viss mån får skylla sig själv att hon intresserar sig för tamburmajoren. Där Woyzeck använder Marie som länstol får tamburmajoren henne att sväva upp mot skyn med armarna utsträckta i bästa Kate Winslet & Leonardo DiCaprio-stil i ”Titanic”. Här vackert utfört av Eleni Pierides och Pelle Heikkilä.

Vad ska teater vara?

Intressant i sig är diskussionen om vad teater skall och kan vara. Men tempot skruvas upp och blir allt hejdlösare och perukmakaren konstaterar också att det hela borde ha slutat vid pausen, vilket Woyzeck kontrar med att det inte är hans fel att perukmakaren inte fick Woyzecks roll... Här blir det mycket metaskådespel, skådespel i skådespelet.

Förutom CarmenWoyzeck avverkar vi under kvällen JesusWoyzeck, HitlerWoyzeck och Woyzeckin poika, Woyzecks son med burleskerier och flera fyndigheter – publiken skrattar högt bland annat i samband med ett ofta citerat klipp ur filmen ”Der Untergang”, denna gång dubbas Bruno Ganz gastande Hitler med en text om Woyzeck och teater. Dessvärre får allt visuellt som väller över en i form av filmklipp med brottande unga kvinnor, Occupy Svenska Hanken, djur som slaktas, dataspelsfigurer, en av de vettiga meningarna att drunkna: ”Rakkaus on näkemistä, ymmärtämistä, vaivannäköä”, kärlek är att se, förstå och göra sig möda.

I förhandsinformationen om pjäsen kan man läsa: Woyzeckmaterial på Viirus är ingen klassiker. Knappast heller en kommande klassiker. Den är ett avtryck av en vilja. Här och nu. Allt är sagt. Allt är gjort. Allt är upplevt.
Katten är död, skiten är kastad, insändarna skrivna.

Men i sann Jouko Turkka-anda känns det som om skitkastandet fortsätter av mannen som år 1988 gjorde videokonst av filmmaterial i vilket han dödar en katt. Här är det publiken som får känna på hur det är att vara Woyzeck, den bespottade. Men eftersom Teemu Mäkis Woyzeck uteslutande talar till ett ”ni” - ni i publiken - utmynnar det hela i en persons desillusionerade, nihilistiska galla hälld över åskådarna. Provokationen hade blivit långt mera betydelsefull om Mäki hade inbegripit sig själv i texten och talat om ett ”vi”.

Efter utskällningen lämnar jag Viirus högst modstulen och med köttärtsoppan brännande i väskan samtidigt som slakteribilderna flimrar framför ögonen. Så vad mig beträffar kan man väl säga att provokationen lyckades.

Text: Mi Wegelius