Hoppa till huvudinnehåll

Utrikes

Stalins terror glöms bort?

Från 2012
Uppdaterad 03.11.2012 06:56.

I går hedrade Ryssland de miljoner människor som föll offer för Stalins terror på 1930-talet. Men för de flesta ryssar gick minnesdagen spårlöst förbi.

Minnesdagen till ära arrangerade staden S:t Petersburg gratisbussar till KGB:s hemliga massgravar i Levasjovo, en by strax norr om staden. Men nästan alla som reste iväg var pensionärer och nära anhöriga.

En gång i året ihågkommer Ryssland alla de miljoner offer för den politiska repressionen och Stalins terror. Men minnesdagen är inte något som engagerar dagens ryska samhälle. För de flesta är den här dagen vilken vardag som helst. Och staten glorifierar hellre den stora segern över Hitler med massiva evenemang den 9 maj. Offren för den sovjetiska terrorn passar inte in i det moderna statsbygget.

Tiotusentals ligger i massgravarna

Begravningsplatsen i Levasjovo är en mörk granskog omringad av ett högt trästaket. Folk ställer sig i kö för att ringa i en kyrkklocka. En klang för att hedra de anhöriga.

I den här skogen ligger omkring 45 000 personer begravda i olika massgravar. De flesta avrättades i slutet av 1930-talet. Många ligger här på grund av sin nationalitet: ukrainare, polacker, finnar, ingermanländare, judar, ester, italienare, letter. Men de flesta är ryssar.

Det här var en av den sovjetiska säkerhetspolisens största begravningsplatser. Området var också en av KGB:s bäst bevarade hemligheter och de höga portarna öppnades först 1989.

Vid ett trä står Galina Ivanovna och putsar av ett svartvitt foto som hon har hängt upp på stammen. Bilden pryds av två röda nejlikor. På fotot ler hennes föräldrar, Ivan Ivanovitj Menderskij och Albina Andrejevna.

- KGB sköt min far 1937, berättar Galina. Han var polack och på den här tiden anklagades många polacker för att vara spioner. Han var chefsmekaniker på fabriken Kirov och vi hade en fin lägenhet.

Galina var fem år när de förde bort pappan. Myndigheterna straffade även familjen. Galina och mamman sattes på ett tåg till en ort nära Uralbergen där de bodde i exil i många år.

KGB sköt min far 1937. Han var polack och på den här tiden anklagades många polacker för att vara spioner.

- Jag levde länge på hoppet om att pappa återvänder, säger Galina. Först 1956 fick vi veta vad som hade hänt honom. Min mamma hade alltid stämpeln folkets fiende på sig och fick aldrig nåt jobb efter kriget. Vissa skrev till Stalin för att få jobb, och han skickade dem till saltgruvor för att visa sin ödmjukhet.

Själv ljög Galina alltid om sin pappas öde. Annars hade hon aldrig kommit in på universitet. Nu får hon 25 euro i månaden som ersättning för repressionen.

Många instanser har FSB-kopplingar

Bakom de konkreta arrangemangen i Levasjovo står människorättsorganisationen Memorial. Organisationen har gett ut en minnesbok i 12 tjocka volymer över alla de som föll offer för repressionen. På begravningsplatsen läste man upp många av namnen, i alfabetisk ordning: namn, ålder, yrke och när avrättningen skedde.

- Vår nuvarande statsledning vägrar höja ersättningarna för repressionens offer, klagade Memorials representant. Dessutom vägrar den starta en rättslig utvärdering av den sovjetiska regimens brott.

Memorial oroar sig också över att så många statliga instanser i dag styrs av män med nära kopplingar till säkerhetstjänsten FSB, inklusive presidentämbetet.

Avund och hat bakom repressionen

Jurij Lenko har dukat upp smörgåsar och te på en trästubb.
- Jag är här i dag för att minnas alla mina släktingar i Ukraina som avrättades för ingenting, berättar han.

Med ingenting förklarar han att hans släkt är ukrainsk-tysk-judisk. Jurij menar att avund och hat låg bakom repressionen.

- Det var ju inte Stalin som avrättade alla dessa människor, säger han. Det var ju vanligt folk som sköt varandra; för karriären, för en lägenhet, därför att de hatade. Det hör tydligen till människonaturen, kom bara ihåg Kain och Abel.

Vera Ivanovna växte på 1930-talet upp i huset mittemot Smolnyj i S:t Petersburg. Smolnyj var Lenins huvudkvarter och den lokale partiledarens kontor.

- Från mitt fönster såg jag alltid Smolnyj som en symbol för en rättvis och viktig organisation, och när jag var liten sa jag alltid att jag vill jobba i Smolnyj, berättar hon.

På den tiden bodde hon tillsammans med fyra mostrar, alla revolutionärer som trodde stenhårt på Lenin och Stalin. Mostrarna jobbade också i Smolnyj, men när partibossen Sergej Kirov mördades 1934 föll de alla offer för Stalins repression.

- De arresterades och förpassades till ett läger i norr där de satt i sju långa år, berättar Vera Ivanovna. Det var tacken för att de var revolutionen trogna, för att de trodde på framtiden och fosterlandet. Därför är jag här idag. För att visa min respekt för alla de som tvingades gå igenom den här tunga perioden i vår historia.