Vävd duk

Vävning är en helt egen vetenskap med egna termer, begrepp och historia. Komprimerat kan man säga att det är en sysselsättning som består av mycket teknik, tradition och tålamod, men också en hel del färg, form och fantasi. Det kräver en hel del tid, det ska medges, men det är fruktansvärt roligt och en duk av det här slaget gör man på någon timme om man har en vävstol som står klar bara att användas.

- Åsa -

Detta behövs:

- vävstol uppsatt med fiskargarn i bindningen tuskaft (dvs. den vanligaste och enklaste vävbindningen) + skyttlar m.m.
- mattrasor
- måttband
- penslar
- gamla tunna bälten
- koppartråd

Fyra tips för vävnybörjare:
1. Be om hjälp. Sätt inte ensam upp en vävstol eller ränningen om du inte har gjort det förr. Fråga någon som kan eller gå en kurs. Där träffar man också likasinnade. Det finns också vävstolar färdigt uppsatta på flera håll.

2. Enkel bindning. Börja med en enkel bindning och lär dig tekniken d v s vad som händer då man trampar på tramporna. I tuskaft eller lärft som det också kallas går varje tråd omväxlande under och över en korsande tråd i tygets både riktningar. (I min duk har jag solvat de 64 trådarna på fyra skaft i grupper om fyra med fyra tomma rör mellan varje grupp i sked 50/10).

3. Provväv alltid. Då ser man om man har gjort något fel man måste korrigera eller åtminstone justera spänningen i ränningen så den blir jämn och bra. De här inslagen tas bort vid efterbehandlingen och gör så att man har material att göra fransar av. Avsluta också med att väva en ca 15 cm lång kant innan väven klipps ner.

4. Oelastiskt material. Nybörjare kan ha svårt med att få snygga kanter. Då kan man testa olika inslagsmaterial som inte töjer. Det finns många vanliga material som t.ex. jute och lin, men också okonventionella som pinnar, måttband, metalltråd etc.

Då man väl har börjat väva kan man hålla på hur länge som helst, men måtten på den här duken nerklippt och efterbehandlad är ca 22x52 cm.
Drejade fransar kan man göra hur korta eller långa man vill, här blev de ca 10 cm.

Liten vävordlista:

Inslag: De trådar/material som vävs in i väven som binder samman varptrådarna.
Ränning: Annat ord för varp d v s de trådar som går parallellt längs med vävstolen = varptrådar.
Rör: Mellanrummen i skeden dit trådarna dras.
Skaft: Träkäppar där solven är upphängda.
Skyttel: Ett redskap som används för att få in materialet i skälet.
Sked: Fördelar varptrådarna på rätt bredd och i rätt ordning.
Skäl: Där trådarna i varpen öppnas då man trycker ner en trampa.
Slagbom: Används för att slår ihop väven med och platsen där skeden sitter.
Solv: Ett speciellt hopknutet snöre med ett öga där varptråden ska löpa igenom.
Trampor: Där man trampar för att vissa varptrådar ska sänkas.