Pelargonodling - en gammal tradition!

Det finns väldigt många olika sorters pelargoner, både nya hybrider och gamla godingar som fått gå från generation till generation. De vanligaste, som vi använder som sommarblommor här hos oss, är Zonale-hybrider, dvs korsningar av olika Zonalepelargoner. Men det finns också en hel del andra arter!

Hängpelargonen känner många till. Den har hårda och nästan glansiga blad. Änglapelargonerna får små, runda och väldigt söta blommor som nästan liknar fjärilar. Miniatyrpelargonerna är också väldig vackra men rätt så krävande. Engelsk eller Ädelpelargon är också en mer krävande art.

Dessutom finns det pelargonarter med mycket speciella blommor såsom Nejlikpelargonen, Äggskals- och Fågeläggspelargoner som har spräckliga blommor och arter som t o m är gulblommiga. Därtill finns det en hel rad med pelargoner med olika formers blad (kraftigt flikade, krusade, små och stora) och olika färgers blad (mörk- och ljusfläckade) och med blad som doftar olika, t ex mysk och citron.

Läkepelargonen doftar också starkt och odlas främst p g a bladen som har använts för att smaksätta sylter och gelér, samt för att ge extra smak åt té. Hemma hos mig finns det en handflikig pelargon som blommar med rosa små blommor på våren om den fått stå svalt och jag inte har klippt den. Den hör egentligen till gruppen Rosengeranium eller Doftpelargoner och sorten heter Doktor Westerlunds hälsoblomma, men min farfar kallade den för "Gubbfis", för dens blad doftar starkt vid beröring – men gott, tycker jag! Den användes allmänt i fattighus och på sjukhus för att fräscha upp rumsluften, i stället för att vädra. I borgarhem fanns den i sovrummet och vid morgonstädningen skakade man lätt om bladen för att ge rummet en fräsch doft.

Blommande krukväxter har odlats hos oss redan i början av 1800-talet. I slutet av 1700-talet övergick man så småningom från att bo i rökpörten till stugor med skorstenar. Välförsedda hem använde redan dubbla glas i slutet av 1700-talet och i o m att man i Sverige utvecklade en kakelugn som magasinerade värme fick man varmare och dragfriare boningshus. Tack vara det blev förhållandena för odling av rumsväxter gynnsammare.

Till en början var det viktigt att rumsväxten blommade. Fastän grönväxterna blev vanligare mot slutet av 1800-talet, var det ändå de blommande växterna som var måttstocken för amatörodlarens skicklighet. Den som lyckades väl med omvårdnaden av de gröna fick en praktfull och riklig blomning, som blev beundrad och omtalad i vida kretsar. Ute i skärgården kunde husmödrarna flytta sina blommande pelargoner och fuchsior till ett fönster som grannfruarna måste passera då de rodde ut till någon holme för att mjölka korna. I städer pryddes fönstren som vätte mot gatorna med blommande krukväxter för att de skulle beundras av förbigående flanörer. Fruarna tävlade om vems blommor som var vackrast. Man kunde t o m pryda blommande krukväxter med ytterligare konstgjorda blommor för att väcka avundsjuka! Då man tog fotografier fick oftast de vackraste krukväxterna komma med, utspridda bredvid varandra runt dem som skulle fotograferas. Vackra blommor var en stolthet och de var värda att visas upp!

Eftersom dåtida boningshus var svalare på vintern (ofta under +18°C) trivdes också krukväxterna bättre vintertid. Då flyttades de till rum som var passliga för övervintring. Oftast var krukväxterna i ständig rörelse till eller från viloplatser - inomhus och ut igen och då man åkte ut till sommarvillan fick många av dem följa med!

I mitten av 1800-talet var pelargonen en av de populäraste krukväxterna i högreståndshem. Zonalepelargonen som importerades från Sydafrika korsades med en del andra pelargoner och då fick man till stånd de Zonale-hybrider av vilka man än idag utvecklar nya sorter.

Pelargonen är en tacksam sommarblomma i o m sin långa och rikliga blomningstid. För att blomningen skall bli riktigt god behöver blomman sol, vatten och näring, medan värme inte är så nödvändigt efter att blomman vant sig vid försommarens utetemperaturer. Därför kan den trivas bra också under svalare somrar! Jorden får hellre torka upp litet grann mellan bevattningsgångerna så att den inte är våt hela tiden. Därför är det bäst att ge pelargonen ordentligt med vatten på en gång och därefter låta den torka upp. Ge näring i samband med bevattningen, men undvik för kväverik näring. Då bildar pelargonen främst bara blad och blommar dåligt.

Det finns blommor av många olika nyanser; allt från ljus rosa till mörk rött, samt vitt. Blommorna kan vara enkla eller dubbla. De enkla blommorna tål regn bättre än de dubbla. Bara man plockar bort de utblommade blomställningarna så kan pelargonen blomma t o m ett halvår i ett kör. Tag bort blomställningen med hela stjälken. Tag också bort gulnande blad. Stjälkarna går lätt av då man bryter dem neråt. Hängpelargonen är speciellt känslig för kraftiga vindar i o m att dens blad och stjälkar är hårda och spröda. I stället för att låta hängpelargonens stjälkar hänga fritt kan man också binda upp dem längs med en pergola eller annat stöd. Fastän det ger litet mer jobb, hålls stjälkarna hela och slutresultatet kan bli mycket fint!

Under vinterhalvåret trivs pelargonen bäst på ett ljust och svalt ställe, där temperaturen ligger mellan 5-15°C. Vattna mindre på vintern. Ju svalare ställe desto mindre vatten. Myllan behöver bara vara en aning fuktig. Ge inte näring under vintern. På vårvintern kan det vara bra att plantera om pelargonen i en större kruka och ge den litet ny näringsrik och kalkhaltig mylla. Byt kruka med minst 2-3 års mellanrum. Varje år går också bra! Många gånger kan en planta se rätt krasslig ut efter vintern. Då kan man toppa den eller korta av stjälkar, som är långa och skrangliga.

Det finns också flera av Geranium-släktets växter som är släkt med pelargonen i kruka och växer vilt i vår natur. Bl a skogsnävan är en vanlig vild växt i hela landet och blommar i juni-juli med rödvioletta blommor i mörka eller ljusa nyanser. På Åland ser man ofta runda buskiga bestånd av blodnäva i dikeskanterna. Den har rätt stora karminröda blommor och används också i trädgårdar. I vår natur finns det 14 olika vilda nävor, men också i trädgården kan man stöta på mångåriga växter (dvs perenner), som är nära släktingar till pelargonen. Bland dem finns t ex jordnäva, praktnäva och den starkdoftande flocknävan som sprider sig snabbt med sina kraftiga rötter.

Förutom att vår krukpelargonen är vacker att se på och bladverket kan dofta gott, kan man även ha annan nytta av den. Många av Doftpelargonerna sägs hålla myggen och getingarna på avstånd med sina starkt doftande blad. Speciellt de arter som doftar starkt av citron. I samma grupp finns det också pelargoner vars blad kan användas som krydda i olika maträtter. En del har en smak av nöt, andra av apelsin eller ingefära, citron, pepparmynta, äppel eller t o m morot! Dessutom blommar de ju! Vad är bättre än att ha en vackert blommande pelargon i köksfönstret, vars blad man kan krydda maten med, vars blommor man kan dekorera rätten med och vars blomning får grannen på glatt humör då han eller hon går förbi!