När hoppet står till en hobbit
Klockan 0.12 den 12.12.2012 trotsade filmindustrin världens förutspådda undergång genom att låta en liten gestalt med stora fötter traska fram över duken. Tekniken är ny, historien gammal och vad kritikerna än säger är slutresultatet en succé. Alla vill se ”The Hobbit”. Genast. Silja Sahlgren-Fodstad, dömmer och fördömmer veckans filmer.
Hobbit : En oväntad resa
Först ett klargörande: jag är inget fantasy-fan. Jag hade ingen alvklänning att föra till kemtvätten inför ”The Hobbit”-premiären. Jag har, skam till sägandes, inte läst boken. Och jag hoppade nästan högt av glädje då jag fann denna fina definition av ordet ”hobbit”: ” en varelse som är mindre än en dvärg, men större än en lilliputt”. Äntligen kändes det som om jag förstod något av en värld jag har svårt att ta till mig.
Kort sagt: jag tillhör den trista delen av publiken. Den del som betraktar Peter Jacksons filmer som filmer, inte som uttryck för ett eget universum.
Och när korten nu ligger på bordet återstår bara att konstatera att ”The Hobbit” rent filmmässigt är en utdragen historia vars dramaturgiska båge aldrig spänns och där det stoff som är avsett att fungera som cliffhanger hänger ganska löst. När man redan vet att det vankas både en del två och en del tre känns ett glimmande draköga minst sagt lamt som lockbete. Då framstår de facto utsikten att så småningom få se Mikael Persbrandt som björn betydligt mer spännande.
Den nya HFR3D-tekniken gör förvisso bilden så tydlig att det stundvis känns som om man satt och betraktade händelser som äger rum utanför ens fönster, men det hindrar inte karaktärerna från att sakna både skärpa och konturer. Istället för enstaka färgstarka gestalter att hänga upp sitt intresse och sin identifikation på ställs man inför ett myller av figurer med namn som Balin, Dvalin, Kili, Fili, Dori, Nori och Ori.
Har svårigheten att greppa galleriet att göra med att det hela är så pass mycket ”saga” att man måste vara välbekant med premisserna för att förmå bygga upp en relation till dess gestalter? Eller borde man kanske ha använt lite mer av manusarbetet och de 266(!) inspelningsdagarna till att skapa möten snarare än sammandrabbningar?
Kontentan är att jag mer än gärna lämnar filmen bakom mig och istället vänder intresset mot Tolkien som författare och fansen som grupp. För vad är det som får vuxna människor att sugas in i denna värld? Gång efter annan.
Zambezia
Det är inte var dag man har chansen att se en sydafrikansk animation och därmed förväntar man sig något lite extra när zambezias fåglar flyger ut över duken. Men frånsett musiken och de dialektala färger man kan skönja i den engelskspråkiga versionen kunde det mesta vara hämtat direkt från Pixar-fabriken. Såväl tekniskt och innehållsmässigt.
Vi möter den lilla örnen Kai som bor med sin far i ett öde landskap. Boet är noga omgärdat och det står snart klart att Kai aldrig fått se världen utanför. Men så en dag dimper det ner några främmande fåglar som berättar om landet Zambezia – ett fjärran fågelparadis som är vackert, frodigt och tryggt. Och dit vill Kai naturligtvis genast styra näbben. Mot pappas vilja. Frågan är om modet räcker och vingarna bär?
Det gör de naturligtvis. För detta är en film i en lång räcka animerade ”far & son”–relationer som förverkligats i sann ”feelgood”-anda. Pinocchio må vara av trä, Bambi ett rådjur och Nemo en fisk – alla måste de samma väg vandra. Vägen mot insikt och mognad. En väg som går via äventyr och utmaningar. En frigörelseprocess som samtidigt innebär ett närmande mellan förälder och barn. Mellan lejonkungar och lejonungar.