Hoppa till huvudinnehåll

Strömsö

Varför äter vi gris till jul?

Uppdaterad 23.12.2019 15:49.
Kaksi joulukinkkua paistovuoassa.
Bildtext Många steker julskinka till julen.

Julskinkan hör till våra mest omtyckta, men också omdiskuterade traditioner. I andra länder duttar man en stor fågel på bordet, men varför vill vi nordbor ha fläsk?

Grisens religiösa betydelse

De första tecknen på att vi har ätit tamsvin är för ca 9000 år sedan, då olika stammar av vildsvin domesticerades. Romarna åt mycket gris, gärna spädgris. Gris ingick också i maträtterna kring firandet av Saturnalia, d v s festen till guden Saturnus, som inföll samtidigt som den kristna julen kom att göra. Man gav också bort grisar som gåvor till varandra.

Men grisen eller svinet spelade också en viktig roll i det religiösa uttrycket för bl a vikingarna. Man trodde att svin också fanns i dödsriket Valhall. När de fallna kämparna samlades till dryckeslag, serverades de fläsk.

Fläsket kom från galten Särimner, som kocken Andrimmer slaktade och lade i grytan Eldrimmer. Särimner slaktades faktiskt varje dag, alltid återuppstånden, pigg och kry.

Under vikingatiden var kor och får de störa största domesticerade köttproducenterna, men någon galt slaktades också under hösten. Det här inträffade en god bit innan midvinterblotet eller vår kristna jul.

Vikingarna utgick således från saltat, torkat eller rökt griskött som inte var särskilt likt den saftiga julskinka som idag pryder våra middagsbord. Det här enligt arkeologen Arwo Pajusis rapport (1997) från en vikingagård i Härjedalen.

Den djävulska suggan

Inom folktron levde ett väsen vidare som kallades Gloson, en stor och farlig brinnande sugga med glödande ögon. Hon troddes bo på kyrkogårdar eller inuti rösen intill åkrar.

Ibland sågs en person med röd hätta rida på henne. Det var speciellt när man gick årsgång som man kunde möta suggan, och vissa offrade de sista sädesaxen eller äpplena till henne. Årsgången var en tradition då man nattetid gick runt och sökte tecken inför kommande år.

De inföll bl a på Tomasmässnatten, den 21 december och på julnatten. Att äta griskött gjordes således med en viss respekt.

Stormaktstidens fåfänglighet

Under stormaktstiden, på 1600-talet, blev det däremot populärt att pryda middagsbordet med pråliga och överdådiga kreationer. Tycket för griskött var delat i de högre stånden som var trendsättare när det gällde nya traditioner, skriver etnologen Ulrica Söderlind i boken StorMatsTiden.

Att äta kött från fullvuxna grisar kunde få katastrofala följder, menade drottning Kristinas livmedikus. Man kunde rent av smittas av spetälska. Men samtidigt fanns de som älskade griskött framom nöt, får och vilt.

Köttet serverades sällskapen vid bordet, men trancherades på ett annat bord. Det är dock här vi börjar skönja ursprunget till dagens dukning.

Hel julskinka på bordet

Med 1700-talet och dess överflöd, franska influenser och en smärre kulinarisk revolution i den östra rikshalvan, landar vi sydvästra Finland. Kirsti Grönholm, tidigare direktör för Hotell- och Restaurangmuseet i Helsingfors, noterar i en kulturhistorisk kokbok att frihets- och den gustavianska tiden förde med sig många nya rätter som krävde olika bestick och tranchering på själva middagsbordet.

Julbordet pryddes nu första gången att en hel skinka av gris, aladober och sillsallater. Skinkan kokades först och stektes sedan i ugn. Influenserna kom från moderlandet Sverige, spreds sedan ner till borgerskapet och de lägre samhällsgrupperna och etablerades under 1800-talet, som många andra av våra jultraditioner som vi upplever som självklara idag.

Om du har tröttnat på traditionell julskinka men ändå vill tillreda något av gris, gå in och titta på den här sidan.