Strindbergs metaforer om mat
Vetenskapsdagarna bjöd på många fina program, men endast ett fåtal på svenska. På Svenska Litteratursällskapet ordnades ett seminarium om livsmedelskriser och des följder under rubriken Bröd och nöd. Ett av de mer intressanta bidragen stod professor Björn Meidal från Uppsala universitet för då han redogjorde för mat som metafor i August Strindbergs författarskap under rubriken Blodig biff och förfalskad buljong.
Trots att det självbiografiska verket Tjänstekvinnans son (1886) inleds med kapitlet Rädd och hungrig, gör Meidal klart för publiken är att man inte behövde svälta i Strindbergs hem. Hos författaren åt man faktiskt mer kött än i borgerliga hem i snitt i Stockholm på 1850- och 1860-talen.
Samtiden hade dock svårigheter att ta till sig Strindberg bildsfär utav mat som metaforer. Till en början var det därför främst avantgardister som uppskattade Strindberg. I ett flertal romaner och dramatiska verk använder han mat som bilder för kön, klass, livsglädje och sexualitet, men också metafysisk ondska, äckel och avsmak.
I Tjänstekvinnans son beskriver han hur alteregot Johan lockas ifrån grekiskan, dvs någonting torrt och tråkigt, för att istället skolka och gå på restaurang. Johan som är strängt uppfostrad ser med skräck på frossandet på restaurangen. Johan äter ostsmörgås till biffen och öl därtill. Det är mycket gott, njutningen är rent av sexuellt laddad. Maten och njutningen används som ett sorts bålverk mot pietism och livsförnekelse.
I novellsamlingen Giftas (1884/1886) möter även teologistuderande Theodor sin motpart löjtnanten Gusten som förför honom med ett svenskt smörgåsbord, eller sexa.
Och så kom sexan. Kors så mycket mat! Det var 18 assietter utan alla varma rätter, och så slog Gusten i suparna. Skål, du gamla prästgesäll, sa han. Theodor kunde inte låta bli att smaka på brännvinet. Det värmde så gott och det föll en tunn, varm slöja över hans ögon och matlusten kom som ett vilddjur i hans inälvor. Och den färska laxen med sin halvankomna smak och dillen med sin dövande narkotiska och rädisorna revo i strupen och begärde ölet och de små biffarna med portugisk söt lök som luktade som en dansande varm flicka.
Portern rinner sedan i ådrorna som varma lavaströmmar och champagnen frustande som ur en källa. Strindberg radar upp frestelsen, tvekan, syndafallet och avslutar med orgiastisk tillfredsställelse. Mat som erotiskt förförande element, i ett aldrig sinande flöde.
I sina verk beskriver han också relationer mellan gifta och ogifta, stökiga kök, krogen som ungkarlens hem samt lyckliga och olyckliga äktenskap. I t ex Dödsdansen (1900) jämförs ett havererat äktenskap med tomma skafferier och ljuva matminnen från forna dagar.
Strindberg tillbringade hälften av sin professionella liv utomlands och längtar ofta efter brännvinets och ölets Sverige. Han lyfter upp den svenska husmanskosten och kallar den franska maten för hundmat. Men Strindberg går fler steg längre i sina bilder utav mat som symboler för biologisk determinism. I t ex Fadren (1887) tar han till kannibalism för att beskriva ett komplicerat förhållande mellan en dotter och fadern.
Det mest märkvärdiga i Strindbergs litteratur är ändå att han placerar spelplatsen i köket. Det är sällan vi får en inblick i t ex sovrummet, men många dramatiska scener utspelar sig i köket. I slutet av 1800-talet var detta inte helt okomplicerat då köket var kvinnornas domäner och det samtidigt var fråga om klass.
Professor Björn Meidals hela föreläsning om mat som metaforer i Strindbergs litteratur kan du höra här: