Zero Dark Thirty – problematisk underhållning

I september 2001 förändras världen. Två torn rasar, illusioner dör och en fras ur det förflutna flyttar in i den politiska retoriken: ”Wanted Dead or Alive”. Jakten på Osama Bin Laden inleds och kantas snart av två krig, ifrågasatta fångläger och heta politiska debatter. Strax efter ett på natten den 11 maj 2011 slutar den med några skott i Abbottabad i Pakistan.

Knappt två år senare har Kathryn Bigelow paketerat in händelseförloppet i Hollywoodpapper och levererar en problematisk blandning av dokumentär känsla, välspelat drama och adrenalinstinn action.

I filmens inledning är duken svart. Och mot bakgrunden av allt det svarta hör vi en del av de samtal som ringdes från förtvivlade människor instängda i någondera av de två tvillingtornen. ”Det är hett”. ”Vi kan inte andas”. ”Kommer jag att dö nu”?

Det råder panik. På duken och utanför. Vi minns det tydligt – det är inte särskilt länge sedan. Efter detta anslag som väcker känslor och manar till handling stiger vi rakt in i den pågående jakten. Vi möter CIA-agenten Maya (en oscarsnominerad Jessica Chastain) som anländer till ett skitigt fängelse mitt ute i ingenstans. Ett fängelse där man ”förhör” misstänkta. Män som kan tänkas sitta på information som eventuellt kan leda fram till målet. För detta är, liksom trailern så diskret påvisar ”the greatest manhunt in history”.

Maya är härdad och smart. Hon blundar inte inför tortyren och hon förtvivlar inte inför den oändliga mängden mappar med potentiellt viktigt information. Hon har bara ett mål; att få se Bin Laden död. Hennes kolleger är inte alltid lika nogräknade, en frustrerad chef slår näven i bordet och skriker: ”just get me someone to kill!”

Inledningsvis är tonläget, bildspråket och rytmen dokumentärt präglad. Det är oförutsägbart som krig av detta slag tenderar att vara. Människor dör. Bomber detonerar. Hot kommer in. Straff utdelas. Men under den sista halvtimmen byter vi tonfall och flyttar in på traditionellt Hollywood-territorium. Biffiga NAVY Seals flyger ut i natten, på väg mot ett uppdrag som ingen vet utgången av.

Utom vi förstås; publiken som ser detta två år efter det skedda. Men det hindrar inte att det är spännande. Få hanterar spänningsladdad action så bra som Bigelow. Frågan är om hon borde ha gjort det nu? Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte kan skaka av mig en känsla av obehag. Över att det blir så bra underhållning av en fruktansvärd verklighet. Världen hade kanske behövt en längre andhämtningspaus.

Silja Sahlgren-Fodstad