Chaplin

Väldigt mycket värme och förhållandevis lite skärpa - kärleken till objektet är inte att ta miste på i Svenska Teaterns uppsättning Chaplin. För manuset står Christoffer Mellgren och Johan Storgård och för regin Sven Sid, som med den här produktionen också tar farväl av sin publik efter fyrtio år i huset.

En gammal man vaknar yrvaket ur en plågsam dröm. Mannen är Charlie Chaplin. I drömmen har han än en gång återvänt till barndomen och bevittnat hur den psykiskt sjuka modern tas ifrån honom. Den här gången blir drömmen startskottet till en sista minnesresa genom det liv han snart ska lämna.

Christoffer Mellgren och Johan Storgård har i sitt manus huvudsakligen utgått ifrån Chaplins egen självbiografi. Med Kristofer Möller som den åldrade mannen, sittande i sin rullstol hemma i Schweiz, och Patrick Henriksen som Chaplin i de tillbakablickande sekvenserna lotsas vi igenom de olika faserna. Livshistorien utgör förstås tacksamt stoff. Vägen från den Dickens-artade uppväxten i fattigdomens London till dagens ikonstatus rymmer inslag av både osannolik framgång och sinister förföljelse och Sven Sid har verkligen inte sparat på krutet i iscensättningen av de tablåer som flimrar förbi. Filmduken i fonden är inramad av kugghjulen från Moderna tider och med Peter Achrén vid pianot återskapar hela uppsättningen ofta varieténs och den tidiga filmens estetik. Rollerna är många men skådespelarna bara sex. Vid sidan av pjäsens två Chaplin-gestalter befolkar Nina Hukkinen, Thomas Backlund, Simon Häger och Josefin Reinhard scenen med en oändlig rad snabbporträtt av allt från familjemedlemmar till sluga underhållningsmoguler, lömska journalister och ökända polischefer.

Greppet är välbekant från Sids tidigare uppsättningar. Det är bred pensel, nostalgisk tidsfärg och ett myller av lätt karikerade gestalter som gäller. Visst är det ofta underhållande men nackdelen med iscensättningar av det här slaget är att de ofta blir lite ofokuserade. I det avseendet påminner upplägget om Aurora Karamzin häromåret, då med manus av Annina Enckell och regi av Åsa Kalmér. Det var också en uppsättning där man utgick ifrån en fascinerande och i många avseenden motsägelsefull gestalt men bara sparsamt vågade ta sig den konstnärliga friheten att krypa in under huden på sin huvudperson.

Svenska Teaterns Chaplin illustrerar snarare än analyserar. Uppsättningen älskar kanske inte ihjäl gestalten men glider galant över allt som väcker frågor eller kunde upplevas som kontroversiellt. Barndomen framstår som nyckeln till allt, den här gestalten går raka spåret från en tragisk uppväxt till försvararen av de utsatta på filmduken medan raden av påfallande unga flickhustrur underförstått kvitteras med fixeringen vid en ungdomskärlek. Arbetet är hans drog och mer än så ska vi varken grubbla över konstnärlig, politisk eller personlig utveckling.

Den enda rollkaraktär som i någon mån fyller funktionen av bollplank och kommentator är Chaplins halvbror Sydney i Simon Hägers tolkning. I brist på ett mer fokuserat grepp hade den gestalten gärna kunnat få en mer framträdande resonörsroll här.

Men manus- och regiupplägget får naturligtvis inte bara konsekvenser för vår tolkning som åskådare. Framförallt Patrick Henriksens sits som Chaplin i de tillbakablickande sekvenserna är besvärlig. Bäst fungerar kavalkadgreppet i skildringen av de tidiga åren men hans utveckling mot den mogna och mer mångfasetterade konstnären haltar, främst för att det flyktiga upplägget inte ger honom någon större möjlighet att fördjupa gestalten, bygga in nivåer och kontraster.

Kristofer Möllers roll är i den meningen enklare. Den åldrade Chaplins perspektiv är konsekvent tillbakablickande men samtidigt är det drama skådespelaren låter oss ana inom rollen uppsättningens mest fascinerande. Möller gör ett ekonomiskt och vackert arbete. Han har en fantastisk förmåga att vara påtagligt närvarande utan att göra något väsen av det, kommentera diskret och ofta ordlöst från sin åskådarposition. I den mån det här porträttet fördjupas sker det uttryckligen genom honom. Låt vara på de villkor Chaplin i huvudsak själv dikterat.