Grabbigt om Manserock
Ilpo Rantanen: Vuonnna 85 - Manserockin lyhyt oppimäärä (Siltala)
För att ta det från början, så kan det för tydlighetens skull vara på sin plats med en grundläggande definition. För nu kanske ”Manserock” trots allt inte är ett så självklart begrepp för alla oss finlandssvenskar, även om vi nästan alla måste ha hört den musiken någon gång på radio eller i musikbaren. Det är ju ändå något av den mest typiska finska musikstilen, som hör till standardrepertoaren på alla finska radiokanalers spellista sedan dessa blev kutym. Med andra ord är det fråga om band som Eppu Normaali, Popeda och Juice Leskinens olika formationer, bara för att nämna de tre mest självklara och kanske viktigaste.
Men det som är gemensamt för dessa tre, och skiljer dem åt från annan Suomirock, -pop som t.ex. Tuomari Nurmio, Sielun Veljet eller Dingo, och gör dem till just Manserock, är alltså att de starkt förknippas med staden Tammerfors, populärt kallad Manse. Vilket alltså härleds från ”Finlands Manchester”, en känd industristad precis som Tammerfors (har varit).
Lägg dock märke till att jag säger förknippas med Tammerfors, inte kommer ifrån, för till saken hör att egentligen bara Popeda av den tidigare nämnda trion, ursprungligen kommer ifrån Tammerfors. Och det här är ju också någonting som Ilpo Rantanen föredömligt tar upp och resonerar kring i förordet till boken. Men för att ta det i korthet, så är då definitionen på Manserock helt enkelt rock med anknytning till Tammerfors. Och för att tidsmässigt förankra fenomenet, så handlar det om åren dels efter år 1975 då den första vågen av rock på finska kom, och sedan den andra vågen och guldåldern som kulminerade kring år 1985, det vill säga Vuonna 85, som i boktiteln (och filmen som också är aktuell).
I boken medföljer för övrigt en CDmed 20 låtar som utgör en bra illustration till vad det rör sig om. Självklart finns här ett par spår var med den nämnda trion, utan dem skulle ingen Manserock-samling vara komplett. Men ett bra komplement blir de mindre kända Tammerforsbanden och pionjärerna inom finsk rock, som också är med (sådana som Moogetmoogs- en senare reinkarnation av Kontravirtanen och Kontra - och Sidi & Hermottomat), så väl som udda band som sjöng på engelska (Catwalk, Horsepower) och röjigare punk (Sensuuri, Kohu -63).
Underhållande anekdoter, men okritiskt
Men boken då? Ja, nu dras ju Manserocken med en viss juntstämpel, d.v.s. en bonnig, folklig prägel. Det här blir också tydligt i Ilpo Rantanens bok, som ger mycket utrymme åt foton på de involverade musikerna och artisterna – inte de mest glansbildsmässigt vackra av stjärnor - ofta utstyrda i tidstypisk 1980-tals munderingar med tillhörande hemsk hockeyfrilla eller pudeldito - i grabbiga poser och miljöer. Så framtoningen av det hela blir ju något komiskt. Vilket inte ska utgöra något hinder för att behandla musiken seriöst ändå.
För historien om Manserock handlar onekligen om ett väldigt intressant kapitel i den finska populärmusikens utveckling under en tid då det finska språket började användas och godkännas som ett språk inom rock. På så sätt också ett stycke finsk kulturhistoria. Men i Vuonna 85 är det inte så mycket den här utvecklingen som skildras, utan tyngdpunkten ligger på det rent underhållande och eventuellt komiska aspekterna. Vilket inte heller betyder att Rantanen är en oseriös författare.
Det är bara det att han efter ett inledande kapitel där han reder ut kring just begrepp, bakgrunds- och helhetsfaktorer, väljer att behandla de centrala banden och fenomenen i separata intervjuer i skilda kapitel var för sig. Så det är ingen presentation och analys av Manserockens utveckling som Rantanen ger, och inte den helhetsbild jag hade önskat mig. Utan i stället blir det en hel massa anekdoter och personliga hågkomster av de intervjuade. Det här kan visserligen vara underhållande och nog så intressant, lite beroende på hur intresserad man är av artisten i fråga och vad han har att komma med.
Men allt för ofta kretsar det kring hur mycket sprit det dracks på turnéerna och på den berömda knutpunkten, hotellpuben Aulabaari, innan man for iväg på turné. Eller vem som spelade eller sjöng vad på den och den inspelningen i stället för någon som var för packad för att få till det. Och det här blir snabbt tröttsamt, för att inte tala om hur störande det här okritiska glorifierande av en osund alkoholkultur är med tanke på hur många av Manserockens centrala figurer som faktiskt hade seriösa alkoholproblem. Några fick rent av gå en för tidig död till mötes på grund av sitt spritmissbruk. Juice Leskinen är en, bara för nämnda det mest berömda fallet. Så ett mera kritiskt grepp hade varit på sin plats.
Mera frågeställningar och analys
Det att boken är underhållande är förstås inte dåligt, det ska sägas. Och det rikliga bildmaterialet i färgtryck är fint och festligt. Det gör att boken är inbjudande att bläddra i.
Men en av de intressantare iakttagelserna kommer sedan i intervjun med den mångåriga keyboardisten och dragspelsliraren i Juices band, Eero ”Safka” Pekkonen, som också har medverkat på otaliga andra Manserockskivor, en av Manserockens personifikationer i själva verket, som Ilpo Rantanen konstaterar. ”Safka” kommer nämligen in på en viss fientlighet som förekommer mellan Tammerfors-scenen gentemot Helsingfors i synnerhet, och det här är ett drag som han har haft svårt att förlika sig med. Detsamma gäller den avoghet som lite mer experimentella band med eventuella konstnärliga ambitioner har fått stöta på från Tammerforsbandens sida. Därför har han inte alltid känt sig särskilt bekväm med att förknippas med Manserocken, och han säger sig förstå dem som inte har så höga tankar om den samma.
Ett dylikt mera kritiskt granskande grepp hade jag gärna sett mera av. Och det hade också fungerat bra i de avsnitten – som i och för sig hör till de mer intressanta i boken - där Rantanen presenterar lite mer udda och mindre kända band från post-punk/new wave- eller hard-core-punkscenen. Hur passar de här banden in? Och hör de egentligen till Manserock-scenen, även om de nog kommer från Tammerforstrakten?
Mera sådana här frågeställningar och utredningar kring begrepp hade jag gärna läst mera av, som motvikt till alla de personliga anekdoterna av enskilda röster.