En mammut utan like

Han är född på samma dag som Johan Ludvig Runeberg, Vivica Bandler och Lars Huldén, han har blivit utsedd till såväl Finlands sexigaste man som årets vänsterhänta person, han är en person som verkar väcka hela känsloregistret till livs – det finns dom som avskyr honom, det finns dom som avundas honom och det finns dom som avgudar honom … vi talar givetvis om Jörn Donner, 80 år idag.

Och lagom till bemärkelsedagen utkommer nu hans självbiografiska mastodontverk, Mammuten – som undertecknad har spenderat timmar – dagar! – med att läsa dig igenom 1 128 sidor:

Kommentarerna på de sociala medierna efter att Jörn Donner varit gäst hos ”Skavlan” på Sveriges Television talar sitt tydliga språk – herregud, karln har ju humor! -
och samma vecka var han gäst hos Marie Lundström på Sveriges Radio och det var likaså intressant att läsa kommentarerna som programmet gav upphov till – någon beskrev JD som både odräglig och obekväm (innan hen hört programmet), en annan önskade att man kunnat se programmet på tv, en tredje berättade att hans mamma haft ihop det med JD i Helsingfors på 50-talet …

En kvinna skrev att vi behöver sådana som Jörn Donner: människor som är rättframma och fria i tanken, och många verkade överraskade över JD:s milda framtoning och hans självkritiska tillbakablickar på år som gått. Det fanns knappt något kvar av den arroganta, dryga, kaxiga, ironiska och självtillräckliga JD, vad har hänt?! Vafalls, Gossen Ruda har gått och blivit snäll och gemytlig på gamla da’r!

Den offentliga personan Jörn Donner är en annan än den privata Jörn Donner, som av vänner beskrivs som blyg, tillbakadragen, snäll och omtänksam. I Mammuten låter JD alla personlighetsdrag komma upp till ytan – här ryms både den arroganta och kaxiga J, liksom den tillbakadragna och melankoliska J.

Det kan ju verka pretentiöst och förmätet att ge ut en bok på 1 128 sidor om sig själv – men JD är inte ensam om sitt megaprojekt: de senaste åren har såväl den svenska regissören/författaren Lars Norén gett ut sina dagböcker i ett band på 1 680 sidor, den norska författaren Karl Ove Knausgård har skrivit mer eller mindre fiktivt om sitt liv i den sexdelade romanserien Min kamp – hela serien går visst loss på 3 622 sidor.

Huvudpersonen och jaget i Mammuten är Jörn Donner – eller J, som han kallar sig – och boken består av olika slags texter: klipp ur tidigare böcker, citat ur brev och dagböcker som J överlåtit åt en (fiktiv) assistent, Fredrik Kock, att gå igenom.

Tack vare denna Fredrik kan J skapa en distans till sin egen (faktiska) person, och se på sig själv ur ett utifrånperspektiv – kommentera (för Fredrik Kock) irriterande drag i huvudpersonens personlighet (som t.ex. självupptagenhet och hypokondri) och ifrågasätta vissa beteendemönster, såsom alla dessa kvinnoaffärer som ofta gått på varandra …

Denna lek med fakta och fiktion gör det givetvis lätt för Jörn Donner att glida undan och hänvisa till författarens frihet att tolka och fabulera en sanning som är hans, och hävda att J inte nödvändigtvis = Jörn Donner.

Bevis och motbevis: Våren 2012 åkte J ut till landet med en sopsäck full av brev från och till ca 15 kvinnor – uppskattningsvis 1 000 brev brann upp i en befriande brasa: ”Ingen kan någonsin påstå att mina citat vore felaktiga, förljugna eller förvrängda. Bevisen finns i askan.”

Mammuten eller Jörn Donners efterlämnade handlingar. Om illamåendets historia i Finland är en vindlande historia som i princip följer en kronologisk ordning från februari 1933 fram till idag – med tillbakablickar, utvikningar, randanmärkningar och förtydliganden till olika dokument och handlingar som assistenten Fredrik plockat fram ur J:s digra arkiv.

I Mammuten konstaterar J att alla böcker han skrivit bär självbiografiska drag, och det är uppenbart att J använt sig själv och sitt liv som råmaterial och klangbotten för såväl sina skönlitterära verk som för de essäistiska resereportage och personporträtt han skrivit under årens lopp (filmregissören Ingmar Bergman, författaren Elmer Diktonius, marskalk Carl Gustaf Mannerheim, fadern Kai Donner).

Den som läst sin Donner känner m.a.o. till en hel del av det som J lyfter fram i Mammuten, men i denna tungviktare till bok gör J ett försök att se på sitt 80-åriga liv ur ett helhetsperspektiv – såväl professionellt som privat: hur kom det sig att han blev författare/filmmakare/politiker, vilka bevekelsegrunder har han haft, och vari bottnar hans rastlöshet och rotlöshet – hans oförmåga att helhjärtat knyta an, och att ständigt vara på jakt efter någonting annat/någon annan?

Ensamheten och kriget gjorde J till författare: när J var två år gammal dog hans far, filologen, etnografen och politikern Kai Donner, och J:s mor Greta blev ensamstående med fem minderåriga barn att ta hand om + släktgården Ahdenkallio strax utanför Hyvinge, sommarstället Framnäs i Bromarv och våningen på Norra kajen 12 att sörja för.

Under krigsåren vistades J ofta på landet i Bromarv eller i Hyvinge medan modern (som i långa perioder var sjuklig) var annanstans och de betydligt äldre syskonen tjänade i totalförsvaret. Under långa perioder uppfostrades J i första hand av husor och hembiträden.

Ensamheten drev honom till att läsa (allt från Runeberg och Bertil Malmberg till Stein Riverton, Biggles-böcker, Ibsen och Gogol) och att skriva brev (som han i unga år undertecknade med ett glatt ”Sieg Heil”) samt egna tidningar.

Så småningom tog J avstånd från de konservativt patriotiska idealen som präglade det borgerliga hemmet i Kronohagen och anslöt sig till socialistiska kretsar. Ungdomens kompromisslösa vilja till uppbrott och revolt ansträngde förhållandet till modern, något som J sörjer idag.

Modern hoppades in i det sista på att J skulle gå i faderns fotspår och göra akademisk karriär inom finsk-ugrisk språkforskning – J studerade förvisso både litteraturvetenskap, statsvetenskap och filosofi på universitetet, men hade inga ambitioner att bli forskare eller akademiker - han ville bli journalist, resa ut och se Europa, världen, för att försöka förstå den, och ”allas beroende av alla”.

Mamma Greta hann dö innan J blev filosofie magister – mot betalning, och sommaren 2003 fick han också en professorstitel i gåva av vänner som betalade 3 000 euro för titeln.

Den lättja som J upprepade gånger återkommer till som ett grundelement i hans karaktär är svår att förstå när man tar del av hans nästan feberaktiga verksamhet på många områden – hans bibliografi omfattar mer än 60 böcker sedan debuten 1951 och hans filmproduktion uppgår till drygt 20 filmer för bio och tv, därutöver har J i olika repriser jobbat med radio och tv både i Finland och Sverige, han grundade och utgav tidskriften Arena (1951-54), han har arbetat som filmkritiker i BLM, Dagens Nyheter och Vapaa Sana, under en period var han verkställande direktör för Svenska Filminstitutet (1978-82), i flera decennier skrev han regelbundet kolumner för ett flertal tidningar och tidskrifter, som politiker har han suttit i såväl Helsingfors stadsfullmäktige (1969-76, 1985, 2005-08)och Ekenäs stadsfullmäktige (2001-03) som i riksdagen i olika repriser (1987-95, 2007), han har varit generalkonsul i Los Angeles (1995-96), EU-parlamentariker (1996-99) och ordförande för Helsingfors Kultur- och biblioteksnämnd (2005-08) - bl.a. och mm.

Lättjan (inbillad eller faktisk) är ena sidan av myntet medan energin och den (enligt honom själv) destruktiva mångsidigheten utgjort den andra sidan – under alla år har J drivits av en rastlös nyfikenhet och famlat vitt och brett med för många bollar i luften samtidigt, i stället för att fokusera på en sak åt gången. Detta har också (enligt honom själv) bidragit till att mycket av det han gjort (böcker, filmer) blivit medelmåttiga produkter – att kvantitet och kvalitet inte alltid går hand i hand: ”Jag lider av alltför mycken ambition, alltför klent huvud och alltför stor medelmåttighet” skriver J t.ex. i oktober 1960, och det förefaller som om han ständigt kämpat med en olustig känsla av underlägsenhet och otillräcklighet.

Mammuten handlar i hög grad om just denna dubbelhet och motstridighet i J:s liv – både på det professionella planet och på det personliga planet, en motstridighet som tagit sig olika uttryck:

Under fyra decennier skrev J regelbundet kolumner i olika tidningar och tidskrifter (bland dem Ilta-Sanomat, Blue Wings, HBL), men sedan han självmant slutade som kolumnist år 2007 har han inte längre tillgång till ett naturligt forum och en synlig plattform för sina randanmärkningar eller sina analyser av tillståndet i republiken Finland eller i världen – tystnaden är förvisso självvald, men samtidigt sörjer han över att ingen hör av sig för att veta vad han tycker om t.ex. Mellanösternfrågan eller om det planerade centrumbiblioteket – det enda som intresserar pressen verkar vara hans sjukdomar. J är m.a.o. rädd för att falla i glömska – tystnaden och ensamheten kan vara en belastning, också om den är självvald.

J:s intresse för politik och historia samt samhälls- och kulturfrågor har fört honom till maktens korridorer i såväl Helsingfors som Bryssel – men han tvivlar på att han lyckats göra någon skillnad. Det senaste försöket att bli invald i riksdagen (2011) betecknar han som ”ett misslyckat sätt att ursäkta allmän sysslolöshet” och han sörjer över att väljarna verkar se honom som ett förbrukat kort. Hans förhållande till makt och politik kännetecknas av en skavande hatkärlek.

Gång på gång återkommer J till mångsidighetens förbannelse: att arbetsnarkomanen J under hela sitt liv varit så oerhört produktiv på många olika områden kan (enligt honom själv) ha legat honom i fatet, och han anser sig vara missförstådd av kritiker och osedd av det kulturella etablissemanget – men ingen ska dock förledas att tro att han bryr sig.

Ständigt denna kluvenhet: att vara eller inte vara en del av ett sammanhang, att vilja eller inte vilja slå rot, att förakta och förbanna någon/något som man samtidigt vill bli sedd och accepterad av – få ett godkännande och lite kredd för vad man gjort.

På tal om rädslan för att bli bortglömd eller för att inte ges plats i det offentliga rummet: under de senaste veckorna har det skrivits spaltmetrar om J både i Finland och i Sverige, och tv, radio och tidningar har tävlat om att bräcka varandra än med en naken Jörn, än en tyngdlyftande Jörn framför bokhyllan i arbetsrummet på Norra kajen.

I Helsingin Sanomat (3.2.2013) går Anna-Stina Nykänen igenom de intervjuer som gjorts med födelsedagsjubilaren under de gångna veckorna i Apu, Seura, Image, Suomen Kuvalehti, Ylioppilaslehti och Helsingin Sanomat, och hon försöker ringa in mammuten Jörn Donner genom att lyfta fram olika centrala element i artiklarna: hur framställer de olika tidningarna Jörn i ord och bild, vilka frågeställningar fokuserar man på (vad är J rädd för? hur ser J på att åldras? vad är livets mening enligt J?), och slutligen räknar hon upp alla karakteriseringar som hon hittar i artiklarna (min översättning): flitig latmask, arrogant besserwisser, arrogant skitstövel, vapenvägrare, filmmakare, asocial person, ouppfostrad slyngel, gäckare, retsticka, knullare, människoslukare, intellektuell, intrigmakare, rebell, ledare, samtalare, författare, kommunist, kosmopolit, kritiker, kulturmammut, kulturpersonlighet, bildstormare, ifrågasättare, linslus, medlöpare, narcissist, skådespelare, opportunist, rymmare, förrädare, polemiker, politiker, borgare, provokatör, radikal, skrikhals, rabulist, reporter, stridsbock, bråkstake, skrikhals, skurk, sexsymbol, sivare, civiliserad, outsider, betraktare, snobb, konventionsbrytare, Finland sexigaste man, vindflöjel, arbetsnarkoman, gamling, visionär, intelligent.

Vårt behov av JD (den faktiska, liksom den fiktiva) verkar vara omättligt, och - såsom Jukka Petäjä konstaterar i sin intervju med JD i Helsingin Sanomat 26.01.2013 – skulle det finländska kulturlivet vara betydligt fattigare utan JD: om Jörn Donner inte fanns skulle vi vara tvungna att uppfinna honom.

Den digra boken har inget personregister, och enligt författaren är anledningen att tvinga alla nyfikna att läsa igenom hela luntan för att eventuellt hitta sig själv i den – antingen med namns nämnande eller i förtäckta ordalag.

Många kan t.ex. tänkas vara nyfikna på kvinnorna i J:s liv – bland dem de tre fruarna Inga-Britt Wik (som J var gift med 1954-62), Jeanette Bonnier (som J var gift med 1974-88) och Bitte Westerlund (som J gifte sig med 1995). Långvarigare förhållanden nämns likaså (Harriet Andersson, Sun Axelsson t.ex.), medan andra kvinnor nämns med förnamn, en bokstav, eller ett enkelt pronomen (hon).

I de flesta fall tar J hyfsad hänsyn till levande eller döda personer, medan han i andra fall kan te sig rätt burdus och hänsynslös: förhållandet till den numera avlidna första hustrun Inga-Britt verkar ha varit konfliktfyllt och dödsdömt från början, och under många år kunde man också i offentligheten ta del av en ömsesidig pajkastning där invektiven och anklagelserna flög tätt genom boksidorna.

Att sträva efter ärlighet och uppriktighet i alla lägen ger dock inte nödvändigtvis några sympatipoäng.

I Mammuten kan J t.ex. inte låta bli att tala snett om Inga-Britt, och han känner lättnad vid hennes död (2008) eftersom hon inte längre kan ställa några krav på honom.

J har sex barn med fyra olika kvinnor – de två äldsta sönerna (Johan och Jakob) med Inga-Britt Wik, dottern Susanna (från ett förhållande med Meri Vennamo) och Otto med en i boken onämnd kvinna, de yngsta sönerna (Daniel och Rudolf) har J tillsammans med sin nuvarande hustru Bitte.

I tv-programmet ”Skavlan” (SVT 27.01.2013) medgav J att han varit en dålig far, och i kvällspressen i veckan som gått har den äldsta sonen vittnat om en ständigt frånvarande och allmänt likgiltig far – det inflammerade förhållandet mellan J och barnens mor medförde att J och de äldsta sönerna knappt umgåtts alls förrän på senare tid när relationen dem emellan blivit vad man kan beteckna som ”saklig”.

Genom hela boken är J öppet likgiltig till de fyra första barnen och utdömer tre av dem som ”till en del framtidslösa människor”. Han säger sig förvisso kunna umgås med dem, men saknar dem inte på samma sätt som han kan sakna de två yngsta i deras frånvaro – i och för sig en naturlig följd av att han varit närvarande och delaktig i de yngsta sönernas liv på ett helt annat sätt än tidigare, givetvis.

J:s rastlöshet och ständiga behov av att hasta vidare har följaktligen bidragit till att många förhållanden och mänskliga relationer blivit satta på undantag, men ibland har avstånd också kunnat vara en välsignelse för ett förhållande, och enligt J själv är han bättre på att älska på avstånd än på nära håll.

Att J hellre umgås och anförtror sig åt (några få utvalda) kvinnor än män är ett faktum – men under livets gång har han dock mött några män som han känt frändskap med, bland dem Harry Schein och Ingmar Bergman som han kallar sin mentor.

I Mammuten rannsakar J ofta sig själv på ett till synes skoningslöst sätt – han framställer sig själv (ibland dock på omvägar via assistenten Fredrik Kock) som självupptagen och hypokondrisk, han har anlag för manodepressivitet, han är ofta sorgsen och melankolisk, han känner sig missförstådd som författare och filmare, han är en usel affärsman och det enda han kan är att skriva – skriva = leva.

I förordet skriver Jörn att resan med boken präglats av avskedets vemod, och att han strävat efter att skriva ”utan hänsyn till självcensur eller andras förmaningar” – han lär dock inte bli oemotsagd, och löpsedlarna i både Finland och Sverige kommer antagligen att fyllas av Donnermania de närmaste veckorna!

I en av sina böcker har han citerat några diktrader av Bertil Malmberg, och de kan säkert på sitt sätt sammanfatta J:s livsinställning:

De linjer som löpa
och korsas i min hand
de bilda ett sjökort
till obekant land.
De teckna vad hemligt
mitt öde satt
som mål, som möjligheter
i mitt väsendes natt.
De visa mig vägen
mellan virvel och atoll.
Det är bara att segla.
Men åt vilket håll?
Varför ängslas mitt hjärta?
Varför tvekar jag än?
Jag har ju mitt sjökort.
Men kompassen, var är den?

Under februari månad sänder Yle Teema en handfull av Jörn Donners filmer - mer info hittar man på Yle Teemas webbplats.

Filmmakaren Jörn Donner i Yles Levande arkiv.