Berlin, Berlin

Berlinale 7/10: Tomas Jansson diskuterar dagens Berlin, Berlinfilm, och några festivalnyheter.

Nej, rubriken är inte döpt efter hotellet där jag bor (det heter faktiskt Berlin, Berlin), nej den kommer från att jag i en blogg tänkte ge Berlin huvudrollen. Gammal kärlek, osv.

Tyvärr finns det (ännu) inte tid för att ”göra staden”, mest har det blivit att hänga i kvarteren där festivalen har sitt centrum; Potsdamer Platz som var närmast ödemark ännu tidigt 90-tal men som nu är det närmaste Berlin kommer NYC.

Några nätter bodde jag för all del i Prenzlauer Berg, stadsdelen som då 91 92 93 var som en film jag velat spela med i – vilket jag också egentligen gjorde, flanerade i kvarter där stenhusens balkonger såg ut att kunna ramla ner när som helst och där de mest osannolika kneipena kunde uppenbara sej från ingenstans där det bara råka finnas ett tomt utrymme i en första våning.

Av det finns förstås ingenting kvar idag, istället finns en vacker behaglig på alla sätt trevlig stadsdel, med så vackert renoverade hus att man har svårt att inse att det är samma hus som för 20 år sedan.

Det är som med muren. Har man inte sett den, är det närmast omöjligt att föreställa sej den.

Idag märker jag hur som helst snabbt att den som nångång hävdat att ”nu är Berlin nog färdigbyggt” efter att Potsdamer Platz blev klart och öststadsdelar putsats upp, att den inte riktigt har koll. Unter den Linden är uppgrävd (ny u-bahnlinje byggs), och nära Potsdamer Platz stöter jag på skyltar som berättar att ”stans största shoppinghimmel” håller på att byggas.

Snart ska väl det nångång så fantastiska kulturcentret Tacheles (nära Friedrichstrasse) också rivas och ersättas av nåt, tja, modernt

Tacheles hörde till mina absoluta 90-talsfavoritställen, bakgården, krogen, de fallfärdiga väggarna och den slitna trappan upp till de udda konstgallerierna, här liksom personifierades den oförutsägbarhet som var de tidiga 90-talsårens motto.

Länge kämpade stället mot ”marknadskrafterna”, stället skulle utrymmas många gånger men på något sätt fick man alltid tilläggstid. De tidiga årens positiva anarki dog för all del redan snart efter millennieskiftet, men stället fungerade ändå som en slags symbol för, jag vet inte, motstånd?

Nu ser jag att portarna är tillbommade slutgiltigt, samtidigt försvann det sista som på något sätt ens kunde väcka minnen från det tidiga 90-talet från en gata som var fylld av vågade projekt.

Nära S-bahnan Hackescher Markt i samma knutar finns för all del ett envist motstånd kvar, Café Cinema, som funnits på samma plats ända sedan DDRs sista dagar. En liten indieoas fylld av nostalgi, och krogens innergård är den enda i trakten som inte har putsats upp eftersom man konsekvent har vägrat alla ingrepp som smakar chicka. Det enda som smakar 2010-tal är vinutbudet; enbart ekologiskt.

+++

Det är förstås inte bara vad gäller stadsbild och stämningar som staden Berlin är värd att snacka om.
Nu när det är filmfestival i stan kan man tala om hur Berlin utvecklats till Den tyska filmmetropolen.

Traditionellt har det ju varit Münchens uppgift, att vara Tysklands ledande filmstad, fram till murens fall var den bayerska huvudstaden självklar filmmetropol.
Så är det inte längre, och jag vet inte om det handlar om något som media älskar att lyfta fram, men ofta ställs filmfolket i München och i Berlin gärna mot varandra – också vad gäller filmestetik.

Som regissören Hans-Christian Schmid uttryckte det när jag i fjol samlade material för ett reportage om tysk film; ”i Berlin tycker att det man gör i München är kommersiellt och substanslöst, de tycker att Berlin-filmen är för arthouse och betydelselös vid biokassan”.

Hur som helst, av landets 250 produktionsbolag finns nästan hälften i Berlin, här görs upp till 120 filmer varje år – då alla kategorier inräknade. Återväxten är tryggad, ”våra studentfilmer har vunnit alla pris man kan vinna”, som berlinfilmskolechefen Jan Schütte uttrycker det.
Under Berlinale ges också utmärkta möjligheter att gräva djupare i tysk film.

Under de senaste dussinet åren eller så har festivalen presenterat sektionen ”Perspektive Deutsches Kino” där man samlat en rad filmer av nya regissörer. Därutöver brukar det finnas tyska filmer också i de centrala sektionerna; Tävlingsserien och Panorama.

I fjol gav jag mycket tid åt tysk film, det var också ett exceptionellt år eftersom hela tre tyska filmer deltog i tävlingsserien – en av dem fick en silverbjörn, Christian Petzolds Barbara som senare visades också i Finland.
I år har jag tillsvidare inte sett en enda tysk film, men idag ska jag snegla åt det hållet och träffa ett ”nytt” regissörsnamn. Det återkommer jag till i Kulturtimmen.

+++

Berlin lockar också internationella filmproduktioner till staden.

Det har satsats en hel del pengar för att ”göra det lättare” för internationella produktionsbolag att välja Berlin, och det har gett resultat. Matt Damon, gäst under Berlinale, konstaterar (förstås) att han älskar Berlin, men faktum är att han faktiskt har spelat in en hel rad filmer i stan. Och Matt hinner knappt tillbaka till USA innan han återvänder. I mars börjar nämligen George Clooney spela in sin nästa film The Monuments Men i Berlin, ”och det ska bli fint, det är ett så coolt crew som är med, Bill Murray, Cate Blanchett...”, ler Matt under en presskonferens.

Och det finns fler aktuella exempel, branschtidningen Screen slänger t.o.m fram rubriken; ”Hollywood hits Germany”, och då är det i regel alltid i Berlin med omgivning det händer.

Några exempel:
John Woo ska spela in här, Mike Newells film Reykjavik (om toppmötet mellan Reagan och Gorbachev 1986) med bla Michael Douglas likaså, också Downton Abbeys Brian Percival ska spela in här, en Markus Zsusak-bok med Geoffrey Rush och Emily Watson.

Läs också del 6: Soderberghs avsked och Panahis frånvaro

Tomas Jansson från Berlinale 2013: (från sista till första)
Berlinalepris till Östeuropa
Slutspurt med Catherine Deneuve
Bille August och Norden
Berlin, Berlin
Soderberghs avsked och Panahis frånvaro
Ken Loach goes dokumentärfilm och Laura Birn goes Star
Don J, Jane C och Mads M
Matt och Jessica
Berlinalemöte med Wong Kar Wais solglasögon
Dags för 63:e Berlinalen