Bille August och Norden

Berlinale 8/10: Tomas Jansson diskuterar Nordens närvaro under Berlins filmfestival, och hör danska Bille August berätta om sin nya film som får sin premiär under festivalen.

Fem minuter in i danska regissören (och Oscarsvinnaren) Bille Augusts nya film blir jag närmast skräckslagen; är dethär igen en ”sådan” film, tänker jag när jag ser en äldre tillbakadragen man som ramlar över en självmordsbenägen ung kvinna, och räddar henne.
Äldre man + ung kvinna = kärlek. GÖRS det faktiskt sånt ännu, på allvar?
Uppenbarligen. Tidigare i veckan såg jag italienska Guiseppe Tornatores The Best Offer om en äldre auktionsförrättare som blir fascinerad av en (litet lämpligt mentalt störd) ung ”vacker” kvinna som slutligen förälskar sig i honom.
Även om allt svängs uppochner i slutet, suckar jag mej genom hela filmen.
Därav min skräck över August-inledningen.
Lyckligtvis handlar den filmen inte alls om äldre man + ung kvinna. Jag kan andas ut.

+++

Nordisk film har gått bakåt en del här, jämfört med 2012.
Det var förstås ett svårslagbart år. Jag tänker på tre Oscarsnomineringar (danska En kunglig affär, norska Kon-Tiki och svenska dokumentären Searching for Sugar Man), många filmer och pris i Berlin, uppmärksamhet i Sundance, plus rekordförsäljning av biobiljetter både i Danmark och i Sverige – trots att största delen av Europa bjuder på negativa siffror.
Också på skådisfronten hände en del. Svenska Alicia Vikander slog igenom på allvar, danska Mikkel Boe Følsgaard fick priset som bästa manliga skådis i Berlin. Listan kunde göras lång.
2013 börjar långt ifrån lika imponerande.

Vi har förstås inte hunnit långt in på året ännu, men tar man Berlinale som indikator pekar pilen neråt. Sverige visar fram ett par centrala dokumentärer, och håller sej (liksom alltid) väl framme när det gäller ungdoms- och barnfilm. Men på featurefilmsidan finns inte en enda nordisk film i de tre centrala Berlinalesektionerna.
Räddningen finns på regisidan.
Svenskfödda debutanten (tidigare reklam- o rockvideoregissören) Fredrik Bond har en film i tävlingsserien; The Necessary Death of Charlie Countryman, som för all del har fått förödande dålig kritik. Inte utan orsak, tycker jag. När jag såg filmen kändes de första tio minuterna lovande, men sedan föll bygget totalt ihop. Pojkig 20+dröm.
Då lyckas danska Bille August bättre.
Efter att han med sin senaste film återvände hem och gjorde den hemma i Danmark, är han nu igen aktuell med en internationell produktion; Night Train to Lisbon, med Jeremy Irons i huvudrollen.
Det handlar om en klassisk litet gammaldags ”stor” film kring ”stora” frågor, formmässigt en traditionell Historia där nu och då varvas på ett sätt som aldrig ens liknar formmässigt hokuspokus. Filmspråket är lätt uppstyltat och helheten balanserar ständigt mellan det patetiska och djupt berörande.
Filmen baserar sej på den 500 sidor långa romanbestsellern Night Train to Lisbon av Pascal Mercier; vi har den schweiziska läraren Raimund som efter mötet med den unga portugisiska kvinnan hittar en bok i hennes ficka, lämnar allt och tar tåget till Lissabon där han ramlar över en historia där mörka minnen från 70-talets diktaturportugal dras fram. En Raimund söker sej själv-historia varvas med kärlek och politiskt motstånd – allt omgivet av existentiellt filosoferande.
”Det är ett porträtt av en man som söker sin identitet, mera det än en historia om det portugisiska 70-talsmotståndet mot landets diktatur”, berättar Bille August själv om sin film.
Ett problem med internationella produktioner som den här, är förstås språket. Om man så är i Schweiz eller Portugal talar man engelska – med ”portugisisk brytning” dessutom, vare sej skådisen är från Tyskland, Frankrike eller Sverige.
Det ger ett fånigt intryck, ofrånkomligen, skapar en distans som filmen inte mår bra av. En klassisk ”europudding” med andra ord, även om jag själv tycker att den lyckas undvika flera av europuddingens värsta fallgropar.
Augusts förklaring är, tja, praktisk.
”Vi måste göra den på engelska, hade vi gjort den på portugisiska hade vi inte fått den finansierad. Dessutom så är historiens styrka inte språk, eller en nationell identitet. Styrkan finns i relationerna, i den resa som huvudkaraktären gör”.

+++

För mej själv börjar festivalzombietillvaron slå in senast nu. För mycket film och rapporterande, för korta nätter. Ska man hinna med måste man ju vakna tidigt; första pressvisningen är redan klockan 9.00, och före det ska man gärna ha köat efter biljetter till filmer vars pressvisningar man missat.
Att Tyskland är osannolikt dåligt på Wifi gör inte heller journalistlivet precis lättare.
Det är också nu man börjar ifrågasätta sina val. Varför gick jag på den filmen, hur är det möjligt att jag inte såg den, eller den.
Kanske jag funderar vidare på vad som legat bakom mina val av filmer i morgon.
Bis bald

Tomas Jansson från Berlinale 2013: (från sista till första)
Berlinalepris till Östeuropa
Slutspurt med Catherine Deneuve
Bille August och Norden
Berlin, Berlin
Soderberghs avsked och Panahis frånvaro
Ken Loach goes dokumentärfilm och Laura Birn goes Star
Don J, Jane C och Mads M
Matt och Jessica
Berlinalemöte med Wong Kar Wais solglasögon
Dags för 63:e Berlinalen