Drömlös på Amos Anderson

Vad skulle du göra om du ombads slå dig ner vid ett överdådigt födelsedagskalasbord och sedan få veta att tårtorna gömmer olika spännande skatter – skulle du artigt ta för dig en liten bit och hoppas att just den biten skulle bjuda på en överraskning, eller skulle du kasta dig över tårtorna och gå bärsärkagång för att hitta en gömd skatt?

Den brittiska konstnären Oliver Whitehead bor och verkar i Finland sedan drygt 40 år tillbaka och som bäst är han aktuell med en utställning på Amos Andersons konstmuseum där han undersöker vårt förhållande till leksaker – och med vårt avser vi både barns och vuxnas förhållande till leksaker – ett förhållande som kan vara problematiskt ur många olika synvinklar.

Whiteheads produktion omfattar allt från teckningar, målningar, grafik och skulpturer till fotografi, film och video, och den nu aktuella utställningen ”Dreamless” (Drömlös) bjuder på två videoinstallationer samt ett antal stora bilder och dessutom ett flertal fotografier tagna av fotografen Emma Suominen.

Marit Lindqvist träffade Oliver Whitehead och Emma Suominen på Amos Andersons konstmuseum för ett samtal om vårt problematiska förhållande till leksaker och masskonsumtion:

Det finns två videoscreenar i utställningssalen uppe på 6:e våningen på Amos Andersons konstmuseum – på den ena gör ett glatt gäng ungar sig redo för kalas – de har klätt ut sig till både prinsessor och pirater och nu ska de bara lägga den sista finishen innan de låter sig väl smaka av kalasbordets läckerheter – de upprymda flickorna och pojkarna målar sina ansikten med olika figurer och mönster.

Oliver Whitehead ville inte låta ett proffs göra ansiktsmålningar åt barnen, utan han ville låta barnen själva bestämma vem och vad de skulle föreställa – och de flesta barn målade vad man kan kalla för klanmålningar.

På den andra videofilmen får vi se hur barnen slår sig ner vid bordet – kalasbordet dignar av kex och kakor, chips och godis, och mitt på bordet tronar en rosa hjärtformad tårta – det är bara en av de sammanlagt fyra-fem tårtor som kommer att dukas fram på bordet under filmens gång.

Till en början verkar barnen smått blyga – eller väluppfostrade, kanske – och de fyller sina tallrikar med måtta: ett kex, några godisar, lite chips … men när det blir dags att hugga in på tårtan händer plötsligt någonting – först skär de försiktigt några bitar av tårtan, men inom kort tar nyfikenheten och ha-begäret överhanden och barnen kastar sig över tårtan med gafflar och knivar: jakten på skatterna har börjat och vi får se hur barnen dissekerar den ena tårtan efter den andra i en febrig jakt på leksaker …

Oliver Whitehead säger att han inte berättade för barnen att tårtorna innehöll leksaker förrän strax innan de slog sig ner vid bordet, och att barnen blev såpass ivriga på att ha sönder tårtorna kom som en överraskning för honom.

Videofilmen blir ett slags tavla med många olika skikt och betydelser, metaforer och liknelser över vad barnen gör med leksakerna, säger Oliver – som ville ta tillvara barnens intuitiva och spontana reaktioner och agerande under detta överraskningsparty.

- Jag har alltid varit intresserad av hur leksaker utformats och utvecklats från 1950-talet framåt, säger Oliver Whitehead, som också vill lyfta fram frågor kring den eskalerande kommersialiseringen av leksaken.

I dagens värld är leksaker ett slags "konsumtionsfetischer" och leksakerna omger oss överallt – leksaker är också någonting som inte enbart är en del av barnens värld, många vuxna leker också med olika s.k. leksaker och rollfigurer, och Whitehead är alldeles speciellt intresserad av att analysera samspelet mellan leksaken och den lekande – vem leker med vad och varför och hur blir vi påverkade av olika leksaker.

Anledningen till att han valde att ställa till med ett födelsedagskalas var insikten om kopplingen mellan leksaker och just mat – när man går in i en leksaksaffär blir man överväldigad av alla starka och grälla färger och många leksaker ser de facto ut som mat / och när man går in en godisaffär ser godiset ut som leksaker / och också det sätt man marknadsför både leksaker och godis på påminner om varandra – avsikten är att väcka ett oemotståndligt habegär.

I dag är leksakerna inte lika hållbara som de var på låt oss säga 1950-talet och det ligger i sakens natur att allting är tillfälligt – saker går lättare sönder och vi köper fler saker, och oftare, säger Oliver Whitehead.

Och det är svårt att värja sig för alla dessa plastleksaker som sköljer över oss idag – de finns i flingpaketen, de finns i menyn hos snabbmatskedjan, de kommer in genom brevluckan i samband med din favoritserietidning osv., och leksakerna är i allt högre grad säsongvara: vem leker med pokemon- och digimon-figurer idag – för fem år sedan var de top of the pops – och idag styrs vi också av starka marknadskrafter som skapar en hel leksaksvärld som en del av ett koncept kring en ny film eller en ny tv-serie … alla dessa prylar kan vi sedan bygga monument av – monument över vårt onda samvete, vår oförmåga att stå emot och säga NU RÄCKER DET!

Fotografen Emma Suominen blev tidigt en del av Olivers projekt kring utställning ”Dreamless” – och hennes funderingar kretsar i första hand kring hur samhället ser ut idag, och hur vi vill att framtiden ska se ut, eftersom barnen är just framtiden.

Efter det hetsiga och det upphaussade stojandet och förstörandet lägger sig så småningom ett lugn över kalaset, en mättnad – det är nästan som att luften gått ur ballongen: kalasbordet ser ut som ett slagfält: den en gång vita bordduken är nersölad och solkig, ett glas saft har vält och runnit ut över bordet, och chips och godis ligger hullerombuller i skålen - där jag sitter i utställningssalen känner jag nästan doften av allt det söta, av maräng och sockerglasyr, av jordgubbssylt och salmiak, och jag blir de facto lätt illamående av alla pastellfärger och allt … ja, allt överdåd och alltings värdelöshet och förgänglighet …

Utställningen ”Dreamless” (Drömlös) kan man ta del av på Amos Andersons konstmuseum i Helsingfors t.o.m. den 6 maj.

Oliver Whiteheads egen webbplats hittar du här.