Triumfens och nederlagets soundtrack enligt Sebastian Bergholm
Triumfens och nederlagets soundtrack: K-X-P: II och Paperfangs: Past perfect
Jag kör på en motorväg. I stereon krautaktig elektro. Upprepning är den estetik som bäst beskriver motorvägens väsen. Det slog Kraftwerk fast med sin Autobahn redan på 1970-talet. Plötsligt ser jag en bro och på bron en tant som skidar i hård motvind. Bilden av Marja-Liisa Hämäläinen som fångas av en kamera dyker upp inför mig. Triumfen i Sarajevo; med snuva rinnande ner för näsan skidade hon hem de individuella gulden. Det var tider det. Jag tänker också vidare längs med samma årtionde; hur det kändes att segra i Epyxspelen på sin Commodore 64:a i pojkrummet. Att drömma för mycket då man är uppe i 100 knutar är förstås inte bra, däremot nog att musiken sätter igång något inne i en själv.
Musiken i bilstereon är inhemska K-X-P och deras album II. Den har hyllats av kritiker och den får mig att tänka på den dataspelsmusik som loopade på då jag spelade hemdator som liten. Min upplevelse av musiken i bilen kombinerat med synen av tanten på bron slog fast sambandet. Det här är musik för hjältar. Det var just den roll commodoremusiken hade, att hjälpa en med att identifiera sig med den kantiga figuren som man manövrerade med sin joystick.
K-X-P inleder sitt album med att sjunga sitt eget namn. Som om man skulle peppa sig för att kunna leverera ett fulländat album. Det fungerar väldigt bra. man rör sig i kraut, målar fram en ljudvärld som är nyansrik och som får en att tänka på de klassiska mästarna, hur musiken söker sidospår och alltid hittar hem till grundmelodin. Körer och dramatik följs av monoton elektronika.
Stämningarna på albumet varierar mellan just bejakandet av triumfen och en grundström av mörker men jag hör också förlösande körer, dramatik och eftertänksamhet. De stora mänskliga känslorna hittar sina uttryck samtidigt som det här är ett album som är gjort för att dansas till. Vilket jag är övertygad om att fungerar utmärkt.
Med andra ord – man kan nog här hemma. K-X-P förtjänar det beröm de får.
Ett annat band som inte heller borde nöja sig med annat är stora ord är Paperfangs, vars låt Lifelong var en av mina fjolårsfavoriter. Den finns inte med på debutalbumet Past perfect, vilket är lite synd eftersom låten är så sanslöst bra. Men jag känner igen stämningarna på den låten på det här albumet. Paperfangs låter som jag föreställer mig att det är att stå inför ett livsnederlag och det är ett album som också på sitt rätt anspråkslösa sätt är tätt knutet till staden. Jag tänker ungefär såhär: två människor vet att deras kärlek är dömd och det smärtar dem. De sitter tillsammans, talar inte men ser ut över en stad som snart skall vakna. Den är öde och de vet att då natten är över så kommer de att förlora varandra. Men ännu sitter de kvar och hoppas att tiden skall glömma hur den tar sig fram, att de ännu skall få lite tid tillsammans. Melankoliskt sitter de och ser ut över världens och stadens skönhet, en skönhet den kommer att förlora då kärleken löses upp. Men de två människorna kan inte annat, de är låsta av sitt, ja öde.
Första singeln ”Bathe in glory” är flätad av disco, indiepop och en sångröst vars lojhet är oöverträffad. Den låter oändligt ledsen och uppgiven. De vackra melodierna för ändå in någon form av hopp i helheten. Musiken är också sakral på sina ställen och jag tänker mig att den beskriver en känsla av att inte höra hemma i världen såsom den struktureras bortom ens egen makt. Jag har lite svårt att förstå vad jag själv menar med det men kanske så att Paperfangs estetik kan uppfattas som en revolt mot något i en samtid som har väldigt distinkta krav på människan. Som motreaktion så låter bandet som de vill, på ett unikt sätt och jag finner deras uttryck vara oemotståndligt, också om det finns vissa låtar jag gillar mera än andra på den här skivan. Estetik är politik alltså. På många sätt är Paperfangs nog ett av mina absoluta favoritband härhemma just nu.