Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Ryssar är såna som gillar björkar

Från 2013
Uppdaterad 12.03.2013 13:10.
Olga Grjasnowa
Bild: René Fietzek

Olga Grjasnowas debutroman Ryssar är såna som gillar björkar har kallats för en utvandrarroman, en invandrarroman och en samtidsroman, och när boken kom ut i Tyskland ifjol hyllades den av tyska kritiker samtidigt som den väckte debatt om integrationsfrågor och invandring i Tyskland.

Huvudpersonen i romanen är Masja, en ung kvinna som i unga år tvingats fly från sitt hemland Azerbajdzjan på grund av de etniska förföljelser som den rysk-judiska familjen utsatts för under de blodiga konflikterna i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet.

Konflikten mellan Azerbajdzjan och Armenien gällde enklaven Nagorno-Karabach, och än idag är den här konflikten inte löst – Nagorno-Karabach har utlyst sig till en självständig stat, men självständigheten är inte erkänd av någon annan stat.

Masjas familj har slagit sig ner i Frankfurt där Masja studerar språk i hopp om att en dag kunna få ett eftertraktat jobb på FN som tolk.

I början av berättelsen råkar hennes pojkvän, fotografen Elias, ut för en olycka där han skadar ena benet och det visar sig snart att operationen gått totalt snett. Inom kort avlider Elias i sviterna av infektioner, lungemboli, blodtrycksfall och störningar i hjärtrytmen.

Det framkommer också att det funnits en underliggande smärtpunkt i förhållandet mellan judiska Masja och tyska Elias – en infekterad sårighet som bottnat i Masjas ovilja att reda ut och rådbråka sina tankar och känslor kring familjens flykt från Azerbajdzjan och de etniska motsättningarna mellan azerer och armenier och ryssar under den utdragna kampen om Nagorno-Karabach.

Mångkulturella tyska ungdomar

Masjas vänskapskrets är en brokig samling av unga som alla har sina rötter någon annanstans: den fd pojkvännen Sami har fransk-libanesiskt påbrå (med en schweizisk far vars föräldrar i sin tur var italienare som blev fransmän), Cem är född i Frankfurt men hans föräldrar kommer från Turkiet osv.

Också Masja själv vacklar i sin självbild – mamman är rysk judinna, pappan ryss. Själv definierar Masja sig inte i första hand som judinna, det gör i så fall andra (”Jag lever i Tyskland. Jag har ett tyskt pass. Jag är inte Israel.”) - hon vill m.a.o. helst se sig som tyska.

Kontakten mellan ”invandrarna” och ”stambefolkningen” präglas av ett visst avståndstagande, av okunskap och också direkt avoghet, som när Elias föräldrar - som tidigare visat ett hövligt överseende med sonens flickvän - nu i hans frånvaro kan lägga an en skuldbeläggande och hatiskt ton, eller som när Cem deltar i Kristdemokraternas valmöte och konfronteras med en för honom överraskande främlingsfientlig retorik (”Den som undandrar sig sina plikter som invandrare ska inte kunna räkna med tolerans.” osv), eller som när tjejen i butikskassan frågar Sami var han kommer ifrån:

”Från Frankfurt, sa Sami. Nej, var han egentligen kom ifrån. Jag frågade henne vad hon menade. Hon log generat. Vi rev pappret från glassarna. Min var överdragen med mörk choklad och mandel, Sami hade en strut med nötströssel.
Kom igen nu, säg det till henne, retades jag. Tjejen törstade efter något exotiskt.
Jag kommer från Madagaskar, sa Sami. Där lever alla i hyddor och livnär sig huvudsakligen på bananer.
Det är första gången han smakar på en glass, sa jag.”

Vid sidan av den uttalade främlingsfientligheten och en ignorans som i hög grad bygger på okunskap, finns också en välvilja som snarast kan liknas vid ytlig egoism och en närmast fetischistisk fascination för det exotiska. Så här beskriver Masja sin professors inställning till multikulturalism:

”Jag skulle inte heller säga till honom att människor som saknar rinnande vatten inte nödvändigtvis måste vara obildade, men min professor var min professor och hade fadderbarn i Afrika och Indien. Hans multikulturalism utövades i kongressalar, konferensbyggnader, och dyra hotell. Integration betydde för honom krav på färre huvuddukar och mer hud, jakten på ett exklusivt vin eller ett ovanligt resemål.”

När Elias dör rasar Masjas värld samman och hon har svårt att knyta an till vardagen eller till sin omgivning. Det enda som eventuellt kan rädda henne ur en eskalerande depression är ett miljöombyte: Masja söker ett tillfälligt jobb som tolk på en tysk stiftelses utlandskontor i Tel Aviv. Stiftelsens uppgift är att hålla sig informerad om situationen i Israel och att understödde ett antal fredsälskande frivilligorganisationer:

”På hebreiserad engelska löd namnet på vårt uppdrag Arab Hugging. Den här organisationen hade precis som dussintals andra integrerats perfekt i konflikten, och om kriget skulle ta slut skulle vi alla bli arbetslösa imorgon och skulle inte längre kunna skryta med att vi lever i ett krigsområde inför våra potentiella sexpartners på barerna i New York, London, Paris eller Berlin.”

Masja är förvisso rysk judinna, men resan till Israel är inte avsedd som något slags hemkomst till det utlovade landet - Masja vill bara skaka av sig sorgen och saknaden efter Elias.

Randanmärkning: mansnamnet Elias har hebreiskt ursprung, och han nämns i både Gamla Testamentet, som en av de tidigaste profeterna, och i Nya Testamentet, samt i Koranen under namnet Ilyas.

I Israel återupprättar Masja kontakten med sina judiska släktingar, med en moster och kusiner som invandrat till Israel från Azerbajdzjan i början av 1990-talet.

Från början står det dock klart att Masja inte är den som drar sig för att ifrågasätta och utmana gränserna mellan det judiska och det arabiska, med sin bakgrund och livserfarenhet i bagaget ser hon sig som en outsider och tillfällig turist i området – att hon talar en del arabiska, men inte ett ord hebreiska gör henne till en misstänkt person i såväl judars som palestiniers ögon.

Språk innebär makt

När familjen kom till Tyskland fick Masja och hennes föräldrar snabbt lära sig att språk betyder makt, att den som inte talar tyska saknar röst och därmed möjligheter att skapa sig en framtid i det nya landet.

Hela skoltiden fick Masja kämpa mot fördomar och förnedring, oförstående lärare och förutfattade meningar om invandrare som okunniga, lata och kriminella.

Masja inser snabbt att enda sättet att ta sig ut ur maktlösheten är att ta makten i egna händer, dvs lära sig språk. Hon talar fem språk flytande (azerbajdzjanska, ryska, tyska, franska och engelska) och några språk därtill på hobbynivå (bl.a. italienska, spanska och polska) – och siktar på att bli tolk i Förenta Nationerna. Detta kan givetvis tolkas som att Masja vill arbeta med konfliktlösning för fred och mänskliga rättigheter.

Masjas goda vän Cem beskriver för sin del en situation när en ny kille började i fjärde klass i hans skola – killen som kom från Frankrike kunde knappt någon tyska, men alla lärare ansåg att han var vansinnigt intelligent eftersom han var fransman. De andra eleverna i klassen talade italienska, grekiska, turkiska, persiska, armeniska OCH tyska utan accent, men ingen av dem ansågs intelligenta nog att börja studera på gymnasiet:

”Jag tänkte på min farfar som alltid sa till mig och min bror: Turkiskan är anornas språk, grekiska bönens och persiskan kärlekens. Vilket skitsnack. Jag tror att det var då jag bestämde mig för att tala deras så beundrade språk bättre än dem själva för att visa dem och hela deras kulturella hegemoni.”

Titeln på boken – Ryssar är såna som gillar björkar – anspelar på en scen i boken där Masja ber en ung kille i Ramallah karakterisera olika folkslag: hur ser en tysk ut (”ingen aning”), hur ser palestinierna ut (”Som folk som har vant sig vid att vänta länge”) och hur ser en ryss ut: ”Som såna som gillar björkar.”

Olga Grjasnowa skriver skickligt och lyhört om unga människors vilja att skapa sig ett hem, en trygghet, i en rotlös och ständigt rörlig tillvaro, om de ungas vilja att själva definiera sin identitet och sin framtid – utan historiska, religiösa eller politiska barlaster.