Opera på film

Lars von Triers film Melancholia utspelar sig i sin helhet till tonerna av Wagners opera Tristan och Isolde, någonting som fascinerade redaktör Johanna Grönqvist så att hon köpte biljett till den operan – och sedan gjorde det här programmet.

K3 Opera på film. Andra sändning onsdag 20.3. kl 11.03 i Radio Vega.

Vi ser skådespelaren Kirsten Dunst i närbild, hon har stripigt hår, är svart under ögonen, är trött och hon vänder långsamt blicken rakt in i kameran, allting sker nämligen i slow motion. Medan hon ser rakt på oss börjar det falla döda fåglar ner från skyn. Och musiken vi hör, det är inledningen till Wagners opera Tristan och Isolde.

Sedan följer en rad tablåer eller en form av stilleben i super slow motion – vi ser ett välansat parklandskap där allting har två skuggor, vi ser Peter Bruegels tavla Jägarna i snön och vi ser hur tavlan i brinner upp, vi är plötsligt ute i rymden och ser den enorma planeten Melancholia som är på väg rakt mot jorden. Vi ser en kvinna som bär på ett barn, hon ser ut att skrika förtvivlat, hon sjunker också för varje steg hon tar djupt ner i den gräsmatta hon går på. Och så här fortsätter det - alla bilderna visar förtvivlan, desperation, hopplöshet och nånting som inte helt stämmer…

Första gången jag såg den här filmen var jag helt såld, hela den åtta min långa prologen var imponerade, allting skedde så olidligt långsamt, den ståtliga och sorgliga musiken bara vällde fram i biosalongen och blev svävande eller liksom hängande i luften och jag insåg att filmen antagligen skulle vara både kuslig, vemodig, sorgsen, rentav deprimerande men också pampig, underlig och kanske till och med lite galen.

Filmen Melancholia fick mig sedan att köpa biljett till en föreställning av operan Tristan och Isolde, en opera som förstås visade sig vara nåt helt annat, en berättelse om kärlek, passion och längtan som är så stark att det hela endast kan sluta med döden. Att se operan var en helt annan upplevelse, känslomässigt inte alls en lika stark upplevelse. Men det hela fick mig att fundera på kopplingen mellan film och opera.

Från nazistpropaganda till Apocalypse Now

Wagners Valkyriornas ritt är flitigt använd i film, i allt från nazisternas propagandafilmer till Apocalypse Now, där den något galne kaptenen Kilgare bombar en vietanamesisk by med Wagner i högtalare monterade på helikoptern. Henry Bacon som är professor i film och TV-vetenskap säger att den här musiken fungerar för att den är gjord för att avbilda stark framfart och strid. Han anser att scenen i Apocalypse Now är den bästa i filmhistorien vad gäller just användningen av musik.

Operascener har använts i film för att bevisa att huvudpersonen kan klä upp sig, är vacker och duger, som i Pretty Woman. Men också de värsta skurkarna kan lyssna på opera. Hannibal Lecter hör på opera, och Alex i Fatal Attraction likaså.

Minna Huotilainen är forskare vid Helsingfors universitet och har studerat musikens inverkan på hjärnan. Hon säger att både klassisk opera och barnsånger har drag som gör att vi har lätt att ta dem till oss, många upprepningar, korta verser, ord som passar bra ihop med melodin och en melodi som påminner om det sätt vi talar på.