Hoppa till huvudinnehåll

Hälsa

Cessi ville bli jättesjuk

Från 2013
Uppdaterad 27.06.2014 11:02.
Viktmedvetenheten ökar, men var går gränsen mellan sunt tänkande och sjukligt tvång? Bild: Yle/Onni Aaltonen
Bildtext Arkivbild.
Bild: Yle/Onni Aaltonen

"I högstadiet började jag må dåligt. Jag slutade äta godis och åt jättelite mat, vägde mig hela tiden och ville bara gå ner i vikt. Det var en underbar känsla, yes jag lyckas, jag går ner i vikt! Men sedan blev det svårare och ätstörningsrösten inne i mitt huvud blev allt mer elak."

19-åriga Cecilia "Cessi" Renvall berättar att depressionen kom först. Hon mådde dåligt under hela högstadietiden och hungrade efter uppmärksamhet och hjälp. Men ingen märkte något, varken skolkuratorn eller skolhälsovårdaren som svalde alla lögner om magsjuka och annat som orsak till att Cessi blev allt smalare.

- Jag fick aldrig uppmärksamhet för depressionen. Jag tror att jag undermedvetet tänkte att om jag går ner jättemycket i vikt så måste de se att jag har något fel. Ätstörningsrösten blev allt hårdare, ångesten växte, kaloritalen dök tvångsmässigt upp i skallen på mig. Jag tror att inte heller mamma först ville inse hur dåligt jag mådde, säger Cessi Renvall idag då det värsta är över.

Sofia Torvalds har skrivit den bok hon själv skulle ha behövt då dotterns sjukdom var akut. Boken utges vid månadsskiftet och riktar sig till föräldrar och vårdpersonal.

- Jag vill bredda synen på ätstörningar. Sjukdomen syns inte alltid utanpå, personen kan se normal ut och ändå lida av ätstörning. Ätstörningar är mycket vanliga och långt ifrån alla får diagnosen anorexi och därmed sjukhusvård. Självklart skulle jag ha märkt om min dotter sett ut som ett benrangel!

Torvalds betonar att också föräldrar kan göra en insats som hjälper, det är inte bara proffsens uppgift att vårda dessa ungdomar. I Cessis fall var det Sofia som fick dottern att börja äta igen. Med tvång och tålamod. Cessi grät så att tårarna droppade ner i den kalla maten. Men hon åt alltid till slut. Sofia vägrade låta dotterns tvångstankar vinna.

Kritik mot vården

- Inte får man en ätstörning för att man vill bli smal. Det finns alltid underliggande orsaker, som vilken depression som helst. Ätstörninen är bara ett sätt att reagera på och handskas med situationen. förklarar Cessi Renvall. Hon tycker att sjukvårdspersonalen borde fokusera mindre på diagnoser och mera på hur personen mår. Själv fick hon diagnosen ED-NOS dvs Eating Disorder Not Otherwise Specified.

- Jag ville bli intagen på sjukhus. Men jag lyckades aldrig uppfylla anorexins krav. Jag var inte tillräckligt bra på att svälta mig för att få den åtråvärda diagnosen. På ungdomspsykiatriska polikliniken så träffade jag en trevlig skötare som nog ville hjälpa. Men inte förstod hon att jag strävade efter att vara sjuk. Det var rena aha-upplevelsen för henne. Grejen är ju att man vill bli jättesjuk! Mest chockad är jag över läkaren vid en ätstörningsklinik i USA under tiden som utbyteselev. Läkaren vägde mig och sa att jag inte var tillräckligt sjuk för att få vård. Så nästa gång jag gick dit så hade jag magrat ytterligare för att visa läkaren att jag är sjuk.

I sin bok om ätstörningar ger Sofia Torvalds ett absurt exempel på hur sjukdomen fungerar. En flicka som brutit ett ben kämpar våldsamt emot ambulansmännen som försöker ge första hjälpen. Då läkaren försöker gipsa foten så saboterar flickan gipset med en skruvmejsel.

- Jag vill få folk att förstå att så här aktivt saboterar personer med ätstörning sin vård. Sjukvårdspersonalen ska inte förvänta sig samarbete med dessa patienter, det måste de fatta från början.

Torvalds kritiserar den splittrade vården som delar upp det fysiska och psykiska på olika vårdenheter och vårdteam. De här patienterna behöver både träning i att äta och hjälp mot tvångstankarna.

- Jag är också kritisk mot att terapin ofta koncentreras på psykodynamisk approach. Terapin bygger på att patienten är villig att bli behandlad. Visst tror jag att klassisk psykoterapi fungerar men då måste patienten vilja bli frisk. Det finns få ställen i Finland där vården av ätstörningar fungerar. I Jakobstad ges effektiv vård och Ekenäs har gått framåt tack vare aktiva föräldrar som kämpat hårt för bra vård åt sina barn. Jämfört med Sverige är vi väldigt mycket efter i fråga om ätstörningsvård, hävdar Torvalds.

Skriftskolsläger är smittohärdar

Idag mår Cessi mycket bättre men fortfarande så tvingas hon emellanåt förhandla med ätstörningen. Den där elaka rösten inne i skallen som vill förstöra hennes självförtroende och sätta stopp för ätandet. Rösten dyker upp t ex då hon ser en onormalt smal människa eller hör något som triggar ätstörningen.

Cessi Renvall är glad över mammas bokprojekt. Hon hoppas att vuxna läser boken och lär sig hur sjukdomen fungerar, att de får insikt i hur vridet personer med ätstörning tänker.

Ätstörningar smittar t ex då många patienter sitter i ett väntrum. Alla tittar avundsjukt på den allra magraste och sjukaste personen som alltså lätt blir en förebild.

Då vårdpersonal utfrågar patienten om kilogram, mbi, laxermedel osv så får patienten samtidigt konkreta tips på hur hon kan gå ytterligare ner i vikt.

Skriftskolsläger är vanliga smittohärdar. Då en dominerande tjej säger att maten är äcklig och äter pyttelite, ja då slutar alla tjejer runt bordet att äta.

Många tjejer äter bara knäckebröd på skollunchen i hopp om att bli populära och framgångsrika. Torvalds anser att skolorna inte bör informera eleverna om ätstörningar överhuvudtaget. Allt prat kan inspirera den som redan mår dåligt.

Därför önskar Sofia Torvalds att de som redan lider av ätstörningar varken läser hennes bok eller tittar på det här TV-programmet.

Regissörens kommentar: Cessi har alla förutsättningar för att bli helt frisk. Hon verkar stark och är helt klart modig som berättar om sin ätstörning och ger sjukdomen ett ansikte i TV. Hon har en stökig varm familj, goda vänner och framtidsplaner. Ändå så är vägen mot tillfrisknandet ingalunda rak och slät. Efter att ha tillbringat flera dagar hemma hos familjen Renvall-Torvalds-Wahlström så slängde jag fram denna kommentar åt Cessi:

- Du är så tjusig och vacker som man bara kan vara i din ålder, du förstår väl det nu?
- Nej.
- Men...på riktigt??
- Nej.
Cessi tittar mig i ögonen och skakar på huvudet. Jag skulle vilja skaka om hela henne och alla andra fina unga flickor som inte tillåter sig att vara sig själva. Och jag blir så förbaskat arg på alla mobbande röster som trycker ner andra människor, vare sig rösterna finns inne i huvudet eller utanför.

Dokumentären Hunger filmades och klipptes av Petri Vilén. Då Cessi tittar på programmet så hoppas vi att hon ser sig själv med våra ögon. För vi ser en sympatisk, humoristisk och klok ung kvinna, söt och vacker! På riktigt.

Seportaget HUNGER torsdag den 25 april kl 21 i Yle Fem.