Anne Carson: Nox
Många länder och hav har jag lämnat bakom mig och kommer,
broder, att nu vid din grav offra vad plikten mig bjöd,
räcka dig den skänk, som döden sist brukar fordra,
och till ditt stumma stoft tala förgäves ett ord,
eftersom ödet ju ryckt dig själv ifrån mig, du arme
broder, som oförskyllt rövad har blivit ifrån mig.
Tag nu emot likväl, vad enligt fädernas gamla
plägsed som sorglig gärd dig till ett dödsoffer skänkts,
tag det fuktat emot av en broders ymniga tårar,
och för all evighet, broder, var hälsad, far väl!
Denna dikt av den romerske skalden Catullus (ca 84 f Kr – 54 f Kr) (här i svensk översättning av Tore Janson) inleder Anne Carsons epitafium över sin storebror Michael som dog plötsligt och oväntat för tio år sedan, en vårdag år 2000. Men dessvärre tog det två veckor innan dödsbudet nådde lillasyster Anne och det berodde helt enkelt på att broderns fru inte kunde hitta systerns telefonnummer i makens efterlämnade papper. Vilket i och för sig inte var så konstigt eftersom syskonen knappt hade haft någon kontakt alls på tjugo år.
Förutom att Anne Carson är författare är hon professor i och översättare av klassisk litteratur och de antika myterna och de klassiska texterna utgör självklara referenser i hennes författarskap – i det nu aktuella verket Nox är det Catullus dikt nummer 101 som utgör den röda tråden och varje ord i dikten får ett efter ett och efterhand en lexikalisk utläggning som växer till en egen lyrisk helhet.
Nox, eller Nyx, var nattens gudinna i den grekiska mytologin och enligt de gamla grekerna var Nox en av de första varelserna i universum. Enligt en del källor fanns hon före Chaos, dvs. den ursprungliga och oändliga världsrymden, medan andra källor anger att Nox uppstod ur Chaos.
I en av de första texterna i Nox skriver Anne Carson att hon vill fylla sin elegi med ljus, men att döden gör henne snål, knusslig. Hon famlar runt i mörkret och vet inte var eller hur hon ska börja: finns det ord för denna sorg, denna död, detta mörker?
I wanted to fill my elegy with light of all kinds. But death makes us stingy. There is nothing more to be expended on that, we think, he’s dead. Love cannot alter it. Words cannot add to it. No matter how I try to evoke the starry lad he was, it remains a plain, odd history. So I began to think about history.
Sida fogas till sida i ett försök att lära känna en bror som i allra högsta grad var frånvarande redan under sin livstid.
Det är inte särdeles mycket vi får veta om Michael annat än att han var fyra år äldre än sin syster, han var en kille som redan i ungdomen hade svårt att hitta sin plats och sin roll i livet. Han tyckte inte om att gå i skolan och han hade svårt att få kompisar och så småningom började han umgås i drogkretsar. År 1978 och 33 år gammal rymde Michael till Indien med hjälp av ett förfalskat pass för att undgå ett överhängande fängelsestraff.
Familjen hemma i Kanada visste inte var de hade honom, vilket förefaller att ha varit såväl en börda som en lättnad. Under årens lopp droppade enstaka, fåordiga och lakoniska vykort in från olika håll i Europa där den rastlösa och kringflackande Michael gav sig tillkänna och när brodern nådde vägs ände var han bosatt i Köpenhamn.
I Nox smälter liv och dikt ihop: Anne Carson tar sig igenom mörker och sorg via de klassiker hon har som klangbotten i sin text, hennes samtal med en död bror blir i lika hög grad ett samtal över tid och rum med de antika texter hon hänvisar till och som hon har som råmaterial för sina egna reflektioner och utvikningar.
Man kan också säga att på samma gång som Carson ord för ord översätter Catullus dikt från latin till engelska lyckas hon översätta eller snarare transkribera, överföra och hitta ord för att beskriva känslan av förlust, sorg och saknad.
I The New Yorker gör kritikern Meghan O’Rourke mig uppmärksam på att titeln Nox rimmar med det latinska ordet för röst, vox, och att ordet nox också innefattar det engelska ordet för nej, no – Anne Carson ger m.a.o. röst åt den som är frånvarande och som inte längre kan häva upp sin röst: förlusten och saknaden materialiseras i de spår som finns kvar, i boken och i minnet.
I en intervju har Anne Carson berättat att hon en kort tid efter broderns död började fylla en anteckningsbok med fotografier och brevfragment, hon skrev ner all lös och spridd information om sin bror som hon kunde komma på. Hur såg han ut? Han hade blå ögon och en sprucken framtand, minns hon något mer? Hurudan var hans röst? Hans röst var mörk och något dämpad. Vad hade de pratat om de få gånger han ringde henne och vad hade han kallat henne när hon var liten och hjälpte honom med läxorna: jo, nedgörande och föraktfullt för ”pinhead” och ”professor”.
Till sin utformning är Nox ett mycket speciellt verk: det består av en låda tjock som en bibel och när man öppnar lådan hittar man ett montage av texter, brevfragment, frimärken, suddiga svartvita fotografier, teckningar … ja, alltmöjligt som på olika sätt hänför sig till den döde brodern och syskonens gemensamma historia.
Nox är ett collagekonstverk som utgörs av en enda 30 meter lång räcka av blad som fogats till blad och när man läser texten utvidgar den sig likt ett dragspel, ett dragspel som spelar en sorgemarsch över en bror – saknad såväl i livet som i döden.
Att öppna Nox är på sätt och vis som att stiga in i ett minnenas mausoleum – det är bedövande smärtsamt, bedårande vackert och ytterst berörande.
Den om vill få en liten inblick i hur Nox ser ut kan du kolla följande klipp på Youtube
Länkar med intressanta texter om Anne Carson och Nox:
The New Yorker
Publishers Weekly
The Quarterly Conversation