Ann-Helen Attianese: Lägg låret bakom örat och le

OBS börja med att lyssna på Ann-Helen Attianese som själv läser ur sin bok...

… det är såhär dikterna i Ann-Helen Attianeses nya diktsamling bäst kommer till sin rätt: lästa i ett rappt och glödande flöde där orden fyras av som ärtor ur en svavelosande bössa.

Attianese kallar sina dikter för svador och i en andlös och oavbruten litania läser författaren lusen av alla gödkalvar och skitviktiga broilers som saknar kontakt med verkligheten och som ”ännu eller redan kan storstäda munnen pappersprata utan kåda”, hon hudflänger alla inkrökta och fördomsfulla hukare och svikare och hötter näven åt alla pampar och pösmunkar som frossar friskt medan andra kokar soppa på spik. Det är mycket som är ruttet i vår instabila samtid ”som lider av sin egen omöjlighet att förändra” och Attianese skriver med en rasande och kompromisslös ilska som stiger ur en bottenlös indignation över såväl det mentala som det sociala och politiska tillståndet i vårt land, för att inte säga hela världen.

Texterna är starkt laddade både känslomässigt och politiskt och Attianese skruvar åt sina dikter med svart humor och svidande ironi: hon driver med allt från politikernas fluff- och protokollspråk till börshajarnas och it-pojkarnas indexkurvor och diagram, klipper till tomt ljudande predikotexter och nyktert neutrala nyhetstelegram. Det är svårt att skilja dikterna åt, texten rullar snarast på av sin egen kraft och tyngd i ett ohejdat raseri.

Attianese skriver minsann ingen torftig och tjatig plakatpoesi utan gammal hederlig hårdnackad programpoesi för 2010-talet där tron på solidaritet envist lever kvar – på trots och trots allt i en tid som skenar i en värld i gungning:

likt förskrämd ödla
har solidaritet mist sin långa svans
kvar blir solid
hur långe tar det för en svans att växa ut
vi har över tusen språk men så få förstår varandra
vi är de enda som kan baka ett bröd men så få vet hur man delar det

hur man delar upp oss
i jag och du, vi och dom
det vet alla