Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Teaterträff 3: Priser och möten

Från 2012
Uppdaterad 27.03.2013 10:34.

Lördag kväll i Hangö. Antoniaprisjuryn stiger upp på festscenen och förkunnar; ”årets pris går till Blaue Frau och föreställningen Wall to Wall”.

Ute har två dagar hyfsat varmt väder och en halv dag regn förbytts i dimma, inomhus stiger Joanna Wingren och Sonja Ahlfors upp på festscenen, tar emot Antonia Ringboms prisjätteorm plus en stor dos ära, och utbrister ”det här är vi för fan värda”.

När jag efteråt frågar vad som händer nu, vill de två inte säga mycket mer än att nya stöd nu garanterar verksamheten för tre år framåt, och att ”det kommer att se väldigt annorlunda ut, men mer berättar vi först i höst”.

+++

Fyra intensiva festivaldagar är över. Horribla väderutsikter verkar inte ha skrämt publiken, en hel del har varit slutsålt, och som vanligt har festivalen bjudit på möten mellan både människor och olika teaterformer och -traditioner.

Resultatet är, i bästa fall, en triggad nyfikenhet och teaterlust. Och i alla fall; ramar för offentliga samtal, det jag personligen upplever att vår teater så desperat behöver. Kretsarna är små och därför har väl interna samtal sådär traditionellt ansetts vara nog. Men något håller kanske på att förändras, och själv tycker jag festivalens diskussioner under de allra senaste åren tagit stora steg framåt. Idag snackas det mer ”på riktigt” än tidigare.

Om man ändå vill gräva efter problem kunde det handla om att festivalen trots allt är liten, och samtalen därför lätta att marginaliseras.

När jag tar tåget hem till Åbo bär jag hur som helst flera spännande upplevelser med mej hem, utöver de lyckade samtalen.

Som svenska Tur-teaterns SCUM-manifest, med en Andrea Edwards som totalt behärskar både situationen och den tuffa monologen, allt från inledningen där publiken delas upp i kvinnor och män; medan männen får vänta utanför i kall snålblåst leds kvinnorna in, sätter sig på mjuka bänkar, serveras jordgubbar, allt för att skapa en känsla av trygghet och privilegierad position.

Sedan släpps männen in, placeras på obekväma bänkar mittemot, och så jagas den våldsamma manshatar-monologen fram. Andrea spelar ofta med ryggen vänd mot männen som placerats i strålkastarljus på ett sätt som – förstår jag efteråt – har fått alla vi mäns reaktioner och uttryck att synas väldigt tydligt för delen kvinnlig publik.

Själv känner jag mej ändå inte väldigt utsatt. Jag upplever att Edwards visserligen utnyttjar situationen där män placerats i en position av underlägsenhet, men samtidigt som hon är provokativt coolt agiterande självsäker går hon aldrig för långt med att utsätta den manliga publiken. Ändå är känslan tydlig; så här är det att vara utsatt utpekad bara på grund av sitt kön.

När jag träffar Andrea under söndagen berättar hon att det var svårt att komma igång i Hangö; första gången en främmande scen plus en osäkerhet om publikens grad av medvetenhet i genusfrågor. Men spelperioden med Scum har varit väldigt viktig, fast på ett jobbigt sätt.

”Jag trodde inte det var så illa. Jag har upplevt mängder av kvinnor som efter en föreställning kommer fram och säger, så märkligt och härligt att få vara privilegierad i en och en halv timme, att få känna hur det känns att ha makt och sitta i högstatusposition och veta att under 90 minuter tar ingen det ifrån mej. Och det har varit ganska obehagligt, att inse att en sådan känsla är så ovanlig för så många”.

+++

SCUM var en stark upplevelse, Smeds-ensembles Sad songs from the heart of Europe med litauiske Aldona Bendoriute hade självklart varit minst lika stark, det berättar många som var på plats – själv var jag inte eftersom jag sett föreställningen tidigare.

Som upplevelse rankar jag kanske ändå Projekt-Jelinek högst, för att en så oförutsägbar idé blev så lyckad, och att den lockade så mycket publik.

Själv har jag känt att det på finlandssvenskt håll – i marginalen visserligen, men ändå – håller på att hända något nu när det gäller att förhålla sej till nya former och texter som anses vara ”ospelbara”.

Intresset för Projekt-Jelinek visar med all tydlighet att den känslan är sann.

Frågan är förstås om projektet får några följder.

Skådespelerskan Lidia Bäck, en av dem som varit med om att förverkliga också vårens Jelinek-läscirkel, verkar i alla fall tro det.

”Jag hoppas vi har sått ett frö för en förändring”, berätta hon när vi träffades efter de fyra kortföreställningarna baserade på tre sidor Jelinek-text och den efterföljande diskussionen.

”Jag tror inte det ännu har skett en förändring, men för många är det en början på en vilja till förändring, åtminstone hos mej själv känns det som att, absolut ska vi sätta upp Jelinek i Svenskfinland. Och det våga jag inte tänka förrän idag, så nånting har hänt idag”.

Det bör tilläggas att en text av nobelbelönade Elfriede Jelinek aldrig har satts upp på svenska hos oss, och bara det att Hangös Teaterträff kan vara platsen för sådana frön, gör festivalen viktig.

+++

Mera Hangö teaterträff, och frön som kunde sås, i Radio Vegas K3: ”Teateråret enligt Hangö”, inkommande söndag.

För egen del ska några timmar intervjuer och lika mycket andra ljud från och med i morgon plöjas igenom, struktureras, klippas ner och samman, för att till slut bli 57 minuter radio.