Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Teaterträff 2: Debattdags

Från 2012
Uppdaterad 27.03.2013 10:40.

Finlandssvensk dramatik, och Elfriede Jelinek – temat för fredagens två diskussioner under Teaterträffens andra dag.

En av festivalens udda höjdare så här långt måste väl Projekt Jelinek vara; det oförutsägbara projektet där fyra arbetsgrupper hade kring åtta timmar på sej att utgående från tre sidor av (nobelbelönade österrikiska) Elfriede Jelinek trolla fram en femton minuter lång miniföreställning.

Resultatet var fyra totalt olika bilder, där samspelet mellan text och fysiskt utspel alltid var centralt men där vissa fokusera mer på texten, vissa mer på det fysiska. Inte minst att se alla fyra sida vid sida var fascinerande, hur samma text kan väcka så olika associationer.

Själv förtrollades jag av Ann-Luise Bertells ensemble med Marika Parkkomäki, Linda Zilliacus, Lidia Bäck, Sofia Molin och Julia Korander, dels för att jag är textmänniska och här fick serverad en fördjupning av texten med kryddor både av visuella och rumsliga infall, dels för att jag blev så imponerad över hur ensemblen på nolltid hade lärt sej mycket text – vilket är en förutsättning för att kunna göra Jelinek ”på riktigt”, total kontroll av mycket text.

Men samtalet efteråt var också spännande, hur denna ”ospelbara” dramatiker plötsligt hade väckt så många tankar hos skådespelare, en nyfikenhet, kanske också ett intresse av att faktiskt spela något av henne – ett samtal som förstås fick djup av att organisationen Lust hade lyckats locka Finlands Jelinek-kännare nummer ett (översättaren Jukka-Pekka Pajunen) till Hangö.

Jag väntar med spänning på vad Projekt Jelinek leder till i framtiden.

++++

Frågan om det spelas tillräckligt av vår egen dramatik har ju hängt med rätt länge nu, hur mycket den diskussionen konkret har lett till är sedan svårare att slå fast. Det stöd som Labbet fått sedan anslagen dragits ner/bort visar för all del att det finns ett behov av en organisation som håller i frågan, däremot är det väl uppenbart att dramatikerna inte känner sej mer eftertraktade än tidigare – den bilden fick i alla fall jag av samtalet igår.

Susanne Ringell hämtade för all del en god nyhet med sig; en ny pjäs, och ett produktionsbeslut, även om några premiärdatum är långt ifrån fastslagna.

”En lekfull dystopi”, beskriver hon själv sin nyhet. ”Efter ett havererat projekt tänkte jag att jag aldrig skulle skriva dramatik längre, men jag gav mej en chans till, och tillät mej att skriva precis som jag vill, hur associativt som helst”. Resultatet är två systrar på ett hotellrum, där det ”egentligen inte händer någonting”.

Det som följde tillsammans med dramatikern Sofia Aminoff, dramaturgerna Marina Meinander och Christoffer Mellgren var en diskussion kring skrivprocesser och dramatikens möjligheter i vår teaterkultur, och den idé som för egen del kändes mest spännande var väl Marina Meinanders längtan efter manusutveckling och produktionsvolym.

För tillfället lämnas texten kanske allt för ensam, vägen från dramatiker till produktion blir för lång, och där skulle olika former av manusutveckling vara ett sätt att hjälpa texten in i teaterhus, exempelvis via workshops där ”alla” är med, dramatiker skådespelare regissörer, där manus utvecklas och skådespelare får riktig inblick i texten.

+++

I dag handlar det om en av teaterträffhistoriens mesta Superdagar. Förutom fest bjuds det på 17 programpunkter, och jag skulle direkt boka in mej på åtta av dem – så många ”måste”-program under en enda dag har jag aldrig upplevt tidigare. Svenska Turteatern med scum-manifestet som gav upphov till dödshot (i Sverige!), Smeds ensemble, Nationalteatern, Sirius och Blaue Frau och Viirus och och och…

Lyckligtvis har jag sett tre av ”måste”-föreställningarna tidigare. Jag kommer alltså att hinna äta litet också idag, i något skede.

I dag börjar jag själv med ännu en debatt, nu kring temat ”hur ser teatrarnas konstnärliga visioner ut?”, med bla Blaue Frau, Lilla Teatern och Wasa Teatern som debattdeltagare.

Och på kvällen blir det fest inklusive utdelning av det sk Antoniapriset, teaterträffens konstnärliga pris som ju samtidigt är det enda egentliga finlandssvenska teaterpriset, tänkt som att ”lyfta fram konstnärligt mod och mångfald”.

I år är det teaterdesigners (kostym-, ljus-, ljud och scenografiplanerare) som suttit i juryn, och när jag i den första bloggen skrev ordet Skandal i samband med årets Antoniapris handlar det om att juryns prisnomineringar väl aldrig har väckt så mycket förvåning som i år. Varför då? Jo eftersom Klockriketeaterns Morbror Vanja inte ens var nominerad till priset.

När jag bad tre andra fisv kritiker lyfta fram Den centrala uppsättningen från det gångna spelåret, pekade alla + jag själv just på Morbror Vanja. Utan att underskatta någon av de andra nominerade känns Vanja-uppsättningen som det mest helgjutna formmässigt utmanande som gjorts på en finlandssvensk scen sedan No Return 2006. Att inte ens prisnominera den produktionen känns därför som ett, tja, ställningstagande. Arbetsprocessen och regissören Andryij Zholdaks arbetsmetoder fick det ju att skvalpa i ankdammen, och själv kunde jag höra fördömande kommentarer från de mest konstiga håll.

Kan det ha något med saken att göra?

När jag träffade juryordföranden Mia Kivinen för att ”få en förklaring”, berättar hon att Vanja var en ”nästan finalist, men bara nästan”, en del av juryn gillade, en del inte, men som Mia konstaterar; ”för mej personligen var det min tredje zholdak-upplevelse, och greppet kändes redan rätt bekant, den kändes inte längre så gränsöverskridande som den borde och kunde ha varit”.

Och nu gå jag på debatt.