Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Teaterträff 1: Konst eller katastrof

Från 2012
Uppdaterad 27.03.2013 10:45.

Det känns nästan overkligt att återvända till sommarhangö och uppleva strandlinjens förändring

Nya hus, ruiner efter bortsprängda hus, grävskopor och betongborrare… Därav, sannolikt, teaterträffens slogan i år. Konst eller katastrof.

Festivaltältet finns för all del kvar.

Liksom festivalen, större än någonsin än en gång, sägs det, om det alls är möjligt.

Hangö teaterträff fyller faktiskt 20 i sommar, noterar jag, även om siffran som används är 21. 21a teaterträffen, är rubriken på programbladet.

Det här med festivalsiffror gör mej alltid lika förvirrad. 21 och 20, samma år, varför är det så? Men, 21a gången = fyller 20 år. Matematik.

Hur som helst, Hangö Teaterträff är festivalen som har vuxit från att ha varit den unga teatergenerationens litet insidermötesplats till att bli den finlandssvenska teaterns mest omfattande samlingsplats, med internationella kryddor dessutom. Italien, Danmark, Sverige, Smeds ensemble finns till och med här med en baltisk produktion där Dostojevskijs Brott och Straff-Sonja står i centrum. Osannolikt brett är det, utbudet, från barnteater till debatter och diskussioner, det är här det finns åtminstone försök att få igång det som fisv teater så saknar, samtalet, om vad det är vi faktiskt vill med vår teater, och varför.

++++

Min dag 1 har handlat om att klippa ihop dryga 8 minuter radio för Kulturtimmen (finns på arenan), där fick bland annat Matti Raita dela ut ”projekt Jelinek”-uppgifter 6-7 timmar innan det skedde på riktigt.

Projekt Jelinek är en av festivalens mer udda och oförutsägbara programpunkter. 4 regissörer får 3 sidor text av (den av Finland förträngda nobelförfattaren) Elfriede Jelinek, och har en dag på sig att trolla fram en miniföreställning.

Uppspel fredag klockan 18.

Så hinner jag se den Antoniapris-nominerade (för den som utbrister ”vad är det”; jag återkommer) produktionen Kontrakt med Gud från Wasa Teater. Salen är absurd, en utpräglad föreläsningssal, kanske gör ramen ensemblen eller mej som åskådare till en början förvirrad, men andra halvan är tät, användningen av musik snygg, och när den imaginära ridån faller är jag mer än glad, inte minst för att ha sett en av våra tre stora institutioner våga ge stor plats åt en riktigt allvarlig ny dramatext.

Nyss hemkommen från en Strindberg-relaterad Stockholmsresa viker jag förstås också in till höstens Viirusprojekt Ett Drömspel, som i Hangö får sitt första möte med en publik – en helt annan än den planerade målgruppen gymnasie-elever men i alla fall.

Med två månader kvar till premiär ska man förstås inte säga mycket. Så jag säger bara att, även om föreställningen tidvis tappar bort mej kan den hårda bearbetningen fungera.

Med tanke på den begränsade speltiden (75min ska den bli) verkar föreställningen nämligen innehålla tillräckligt av det djupa kloka allvar eller det poetiska som gör Drömspelet till en av världshistoriens finaste pjäser.

Så rusar jag vidare. Hangö Teaterträff är alltid en kamp mot klockan, det är sannolikt också den festival som får mina matvanor att bli riktigt usla, det finns sällan tid att satsa på sådana bagateller när det finns så mycket viktigare att hinna med.

När jag skriver det här sitter jag på Club Maret och väntar på ”nyanser ur” (den också Antoniaprisnominerade) ”isolation”, med musik som jag älskade redan på Galleri Sinne i Helsingfors.

Och snart är det fredag.

Ser fram emot diskussionen om dramatiker och dramatik, och förstås projekt Jelinek.

Det är snart 20 år sedan jag blev knockad av min första Jelinek-uppsättning, i Berlin. Under åren som gått har jag med jämna mellanrum förundrat mej över att Finland nu inte vågar röra henne – utomlands hör just Jelinek-produktioner till de mest fantasieggande upplevelser som jag någonsin haft. Att någon i Svenskfinland nu för första gången gör något med Jelinek känns alltså, tja, uppmuntrande, och är ett av flera tecken på att fisv teater börjar våga söka sej mot nya former. Mest i marginalen, visst, men i alla fall.

Samtidigt misstänker jag att alla rykten kring Jelinek-föreställningar som verkar leva, att de alla inte är riktigt sanna. 50 minuter applåder efter föreställningen Ein Sportstück för sådär tio år sedan? Jag tror Hesaris dåvarande kritiker Jukka Kajava födde den myten när han såg föreställningen i Berlin. Jag satt bredvid honom i salongen, och, visst, applåderna var massiva. Men de 50 minuterna innehöll också sisådär 30 minuter extranummer som ensemblen spelade fram…

+++

Så var det Antoniapriset.

Men, jag har ju redan skrivit alldeles för långt.

Så, jag noterar bara att Antoniapriset är festivalens teaterpris, det enda som delas ut i ett finlandssvenskt sammanhang. Noterar också att det finns orsak att återkomma – årets prisnomineringar innehåller nämligen en utpräglad skandal.

Men nu, godnatt.