Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Fyra kvällar Theatertreffen

Från 2012
Uppdaterad 27.03.2013 10:51.

Sitter på ett fullpackat flyg i turbulent väder och försöker sammanfatta några kvällar av tyskspråkig elitteater, har man haft en kritikerjury som valt ut tio föreställningar från över 400 kan man ju utgå från att det bjuds på något av det bästa som finns.

När jag en kväll träffar en bekant rikssvensk regissör och diskuterar det vi sett, kommer vi fram till att den tyskspråkiga scenen inte längre idag går i bräschen för det utpräglat nyskapande, sådär som man gjorde in på 2000-talet – hon pekar istället mer mot Belgien och Holland. Själv har jag sett för litet därifrån för att kunna kommentera det påståendet, men kanske är det så, att man i Tyskland istället fortsatt med att utforska och utmana den postdramatiska teatertraditionen (det där som började med att man sökte alternativ till den traditionella dramaturgin, bland annat med att dekonstruera klassiker) och söker ännu extremare former inom ramen för det – som via Borkman-uppsättningen jag talade om i en tidigare blogg.

+++

Vad har då hänt under de senaste åren inom tysk teater. Finns det nya trender?

Åtminstone är det uppenbart att det finns ett mångfald vad gäller produktionssätt (små grupper möter festivaler, samproduktioner både inom och över nationsgränser), vad gäller språk (festivalen bjöd på flera produktioner med flera språk, det tvåspråkiga Finland skulle ha mycket att lära av det enspråkiga Tyskland), och vad gäller former.
Att man mer eller mindre aldrig spelar med en fjärde vägg är inte längre alls nytt, men värt att notera eftersom det i Finland först under de senaste åren blivit vanligare med att rikta sitt spel ut mot publiken.

Kanske en grundkurs i teatervetenskap är på sin plats här.

Den fjärde väggen. Kort sagt handlar det om att både publik och skådespelare leker att man inte befinner sig i samma rum. Det som sker på scenen är en sluten egen värld, medan vi som åskådare betraktar det som händer utifrån. Det finns liksom en imaginär (fjärde) vägg mellan salong och scen.

Att rasera den fjärde väggen innebär alltså att man utnyttjar det faktum att publik och skådespelare faktiskt befinner sig i samma rum. Skådespelare skapar en direkt kontakt till åskådaren, provocerar fram reaktioner. Men det har man alltså gjort länge, regissören Frank Castorfs (Volksbühne-baserade) 90-talsdekonstruktioner är både legendariska och kultförklarade.

Nytt är däremot att ett genustänkande under de senaste åren har smugit sig in i tysk teater. Även om det är långt till en jämlikhet och centrala chefsposter fortfarande är kraftigt mansdominerade, tar kvinnliga regissörer mera plats än tidigare. Och idag DISKUTERAS frågan, så var det faktiskt inte ännu för några år sedan.

Kanske ett tecken på det här också är att Macbeth kan spelas av en kvinna utan att det görs någon affär av det.

Det är för all del den uppsättningens enda storhet, att Jana Schultz så självklart uppträder som en man, hon utnyttjar små medel (manliga gester kroppsspråk rörelsemönster) men hämtar in en laddad feminin sida i uttrycket som passar perfekt i tolkningen av en nojjig krigsförstörd ångestfylld Macbeth.

Produktionen i övrigt var en besvikelse, liksom också kvällen med tre Sarah Kane-pjäser. Det geniala med den produktionen var att just slå ihop flera pjäser på ett sätt som elegant visade fram Kanes konstnärliga utveckling mot det poetiska musikaliska minimalistiska Pinter-influerade. I övrigt såg jag en tyskt kall produktion som frossade i verfremdung. Att lyckas göra Kanes sista pjäs 4.48 psykos (om en kvinna som famlar på branten till självmord) utan att man som åskådare blir berörd är för all del en bedrift i sig.

Nämnda Borkman hittar jag inte på allvar in i eftersom min tyska inte är tillräckligt bra för att uppfatta nyanserna i de verbala slagsmålen mellan publik och den närvarande regissören, men sista kvällen får jag i alla fall en skön upplevelserna när jag efter en paus på många år besöker stans (uppenbarligen fortfarande) rockigaste teater; Volksbühne, som bjuder på en färsk pjäs av kultdramatikern/regissören René Pollesch: Kill your darlings, streets of Berladelphia, en filosofisk sociologisk monolog kring kärlek och dagens samhälle (att man istället för kollektiv idag talar om nätverk visar i ett nötskal hur kapitalismen tagit över, såna resonemang, varför begår ingen längre självmord pga kärlek), med brecht-anspelningar (hans fatzer-fragment som startpunkt och mutter courage:s vagn som nästan enda rekvisita), flera andra anspelningar (låten Streets of Philadelphia loopas som inledning och pjästexten blir sånglyrik), 15 tonårsgymnaster som motspelare, och en underbart vacker öppningsbild där skådisen och fem gymnaster i slowmotion svävar ner från 30 meter in i scengolvet. Intellektuell feelgood-postdramatik, om det nu är möjligt att kombinera de begreppen.

Festivalen fortsätter ännu en vecka, i Finland får vi en glimt av Berlin under Tammerfors-festivalen. Bland allt annat bjuds man då också på (theatertreffen-aktuella) Gob Squad och Berlinteatern Schaubühne.