Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Theatertreffen lär sig räkna

Från 2012
Uppdaterad 27.03.2013 10:57.

Det är liksom en egen genre inom tyskspråkig teater, dethär att på olika sätt provocera fram reaktioner från publiken.

De tidigaste jag själv har upplevt live är väl Frank Castorfs pjäsdekonstruktioner från tidigt 90-tal som bl.a innehöll då nya påhitt som att upprepa handlingar eller repliker – vilket ju idag (åtm i Tyskland) närmast är vardagsmat också i mainstreamproduktioner.

Men i något skede uppstår ju frågan, vad ska man kunna hitta på som ingen gjort tidigare.

De två första Theatertreffen-produktionerna jag ser i år kommer båda med något som åtminstone jag inte har sett tidigare; att man, räknar, 1 2 3 4 osv. Någon gör det mindre (sådär till 70 och tillbaka i en Sarah Kane-trilogi, går på en dryg kvart kanske), någon gör det mera (i en Ibsen-performance försöker man hinna till 10.000 på 12 timmar).

+++

Men egentligen skulle jag tala om Nya Rampen, det som den här gången har fört mig till Berlin och denna jättelika teaterfestival.

Theatertreffen är starten på gruppens (och svenska Institutets) osannolika Conte D’amour-turné som också innefattar festivallegender som Wiener Festwochen och franska Avignon.

När jag träffar Elmer Bäck Rasmus Slätis Jakob Öhrman inför Theatertreffen-gigen (som gruppen fått som pris för segern under ”indie-festivalen” Impuls) ser jag en trio med positivt pirriga feelingar. ”Senast jag var på festivalen var det som publik med teaterhögskolan 2007”, berättar Rasmus, ”och inte kunde man precis föreställa sej att man fem år senare skulle spela här”.

Men trion är övertygad om att man är beredd. Fast jag försöker hävda att det här är så stort att de kanske inte är färdiga för de förväntningar som nu kommer att förfölja dem, så skakar de på huvuden. ”Vi är ju 30 redan, inte 17, så inte börjar vi heller tro att vi är någo världsstjärnor bara för det här”, skrattar Elmer.

Kvällen därpå står de på scenen.

Salen är utsåld, en etablerad äldre publik finns också på plats även om medelåldern är ung. Men när det är dags för sista sången i den nästan tre timmar långa föreställningen, har den äldre publiken försvunnit. Den yngre uppskattar däremot till stora delar det att föreställningen problematiserar och tematiserar begrepp som kärlek och maktförhållanden på nya sätt. Även om jag också hör kritik som ”monoton, för många olika ingredienser, för förklarande”.

Efteråt är trion upprymd, alla tre sprudlar av en samtidigt tillbakadragen men påtaglig… lycka. ”Man måste ju komma ihåg att njuta av det här nu, jag menar, om allt sku skita sej nu och jag aldrig sku göra teater mera så har det här faktiskt hänt”, som Elmer Bäck formulerar det.

Själv tänker jag att gruppen självklart måste, åtminstone konstnärligt sett, må bra av att hänga i Berlin, redan för att Conte D’amour i den här staden bjuder på ett fullkomligt förståeligt formspråk, för att man här inte behöver diskutera vad som händer och varför och vad det betyder utan att man kan gå direkt på sak. Det är så uppenbart att gruppens estetik passar in i ett sammanhang här, det är här man har en kontext, ett bollplank, också ett motstånd, men ett som grundar sig på något verkligt, kunskap och erfarenhet av det teaterspråk som också Nya Rampen använder sig av.

+++

Förutom Conte D’amour har jag alltså hunnit med en helkväll Sarah Kane (tre pjäser i rad, speltid tre och en halv timme) och en norsk-tysk performanceaktion med Ibsens Borkman-pjäs som ram.

Kane-kvällen var en väldig besvikelse. Hennes svarta humor kom München-uppsättningen inte alls åt, sällan det poetiska eller det verbalt mästerliga heller, och försöket att göra Kanes mörker ljust eller lustigt fungerade inte. Sällan har jag under en kväll så mycket längtat efter mindre verfremdung som då.

Borkman-kvällen var jag istället inte tillräckligt pigg för efter att ha tillbringat en halv natt med att klippa ihop ett Nya Rampen-kortreportage.

För att beskriva ytan inleddes kvällen med att man under 150 (!) minuter inte gjorde mycket annat än räknade från 1 till 2tusen nånting. Är man tillräckligt trött blir man bara avtänd av sådant.

Den föreställningen har en speltid på max 12 timmar, antagligen beroende på när den sista åskådaren skulle lämna salongen. Själv gav jag upp efter dryga 6 timmar, trots att ridån hade gått upp bara en halv timme tidigare, och trots att jag hade upplevt fascinerande heta diskussioner mellan regissör (med mask och förvriden röst ur teknikrummet) och publik (som till hälften inte vände sig mot scenen utan mot teknikrummet), eller åskådare som desperat försöker uppvigla publiken att lämna salongen eftersom ”han annars håller på hur länge som helst med den här skiten”.

Själv kan jag imponeras av det totala kompromisslösa hos trion Vegard Vinge/Ida Müller/Trond Reinholdtsen, eller njuta av ljudvärlden (all handling förmedlas under första halvan via videoprojiceringar samtidigt som alla ljud – steg drickande skrivmaskin etc etc – skapas separat), men för att få ut det maximala ur kvällen borde min tyska vara mycket mycket bra (en central del var nämligen den heta debatten mellan publik o regissör). Det, och mindre sömnskuld.

Nåväl. För mig återstår ännu en Shakespeare och en färsk René Pollesch-text.

Det finns alltså orsak att blogga ännu ett varv.

Bis später.