En road-movie om att åka hem och finna sin identitet

Laulu koti-ikävästä eller Ingen riktig finne av Mika Ronkainen är en prisbelönad inhemsk dokumentär om identitet och en problematisk far och son-relation. Filmen handlar om Kai Latvalehto och hans far Tauno och deras gemensamma bilresa från Uleåborg till Göteborg. Kai är i 40-års åldern, har fru och barn och vet att allt borde vara bra men han känner att det finns ett hål i honom och han anar att roten till det som gör ont i honom finns i barndomen som sverigefinländare. Så han tar med sig sin pappa och åker ”hem”.

Det finns mycket otalt mellan far och son Latvalehto. Faderns alkoholproblem under uppväxten har satt sina spår liksom skammen över att vara en sverigefinländare. Som barn i Sverige ville Kai inte definiera sig som finländare och när han sedan som tonåring flyttade tillbaka till Finland lämnade han hela sin svenska uppväxt bakom sig. Han trodde att barndomen inte hade nån betydelse ända tills han i 40-års åldern tvingades tänka om. Under bilresan blir det många och långa diskussioner och båda far och son har våta kinder, liksom åskådaren.

Ingen riktig finne är också en slags musikalisk dokumentär, insprängt genom filmen finns en mängd olika musiknummer. Det är fråga om finska immigrantlåtar från tidigt 1970-tal som nu framförs av andra generationens sverigefinländare. Att använda sig av den här musiken är ett mycket lyckat drag – dels var det genom musiken som sverigefinländarna höll fast banden till Finland men dels är det också via musiken som tysta finska män visat sina känslor. Och när de här immigrantlåtarna nu framförs av andra generationens sverigefinländare bildas ytterligare ett lager av symbolik …

Dokumentären har en nästan klassisk uppställning vad gäller finsk film. Vi har än en gång en finsk man som lider och har ett svårt förhållande till sin pappa. Senast såg vi det här i Mika Kaurismäkis film Tie pohjoiseen med Vesa-Matti Loiri och Samuli Edelmann som far och son. Filmprofessor Anu Koivunen har också beskrivit om hur berättelsen om Finland alltid sker via skildringar av män och manlig gemenskap och här fortsätter också dokumentären på den traditionen.

Mika Ronkainen har blivit en regissör som specialiserat sig på att skildra finländsk manlighet, hans första dokumentärfilm handlade om manskören Huutajat och 2010 kom dokumentären Freetime Machos, en mycket intressant film om manlig vänskap och världens nordligaste rugbylag.

Det som gör dokumentären Ingen riktig finne intressant är skildringen av identitet. För man kan inte undgå att börja fundera på hur vi i Finland har ett problematiskt förhållande till vår identitet. Vi definierar den så snävt att vi själva lider av det. Kai inser att han inte är någon riktig finne men han kanske inte heller är riktigt svensk. För kritiken här kan också riktas mot det svenska samhället som inte var någon öppen famn för de inflyttade finländarna.

Ingen riktig finne visar ändå att det faktiskt är möjligt att definiera sig på nytt och hur speciellt den andra generationens invandrare nu stiger fram och tar plats. Och deras definition av sig själva luckrar upp både den finländska och den svenska identiteten.