Hoppa till huvudinnehåll

Titta och lyssna

Musikal och ny dramatik på Åbo stadsteater

Från 2013
Uppdaterad 09.04.2013 10:45.
Markus Riuttu, Kirsi Tarvainen, Henna Raiskinmäki

Tomas Jansson besöker Åbo stadsteater, väljer två av vårens premiärer, ser hela Finlands Riku Nieminen göra sin musikaldebut på stora scenen och någonting som kunde kallas för ”slow theatre” på lilla scenen.

Snart är det uppbrottets tid på Åbo stadsteater. Nyss fyllde teaterhuset 50 år med Andryi Zholdaks regi av Körsbärsträdgården som festpjäs, nu förbereder man sig på att flytta bort. Nästa sommar inleds en två år lång renovering, huset får då också en ny del där en helt ny studioscen byggs upp.
Var teatern ska verka under tiden vet man däremot bara delvis.
I kulturhuset Logomo bakom järnvägsstationen får stadsteatern en scen med plats för dryga 300 åskådare – jämfört med dagens stora scen som rymmer över 600. Var mindre produktioner ska spelas återstår att se.

+++

Vårens publiksuccé är Tuomas Parkkinens regi av 90-talsmusikalen Jekyll&Hyde, som baserar sig på Robert Louis Stevensons snart 130 år gamla klassiker.

Här göra hela Finlands Riku Nieminen sin allra första musikalroll, och på en gång har han blivit Både publikens och kritikernas favorit. Bara det är förstås en bedrift, och även om jag inte skriver under bilden att han närmast ensam bär upp musikalen så kan jag förstå varför det är just han som samlar stående ovationer.
Storyn bygger på doktor Jekyll som söker ett medel som kan särskilja det onda från det goda. Men när han experimenterar på sig själv går det förstås snett. Fram stiger herr Hyde; till hundra procent doktor Jekylls onda sidor, som förstås också innehåller en god dos charm och spänning.

Som så ofta bygger också den här musikalstoryn på motpoler som lätt förvandlas till endimensionella klichéer. Vi har den ljusa drömflickan Emma (Jennie Storbacka) som Jekyll ska gifta sig med, och den mörka syndiga Lucy (Anna Victoria Ericsson). Vi har det onda mot det goda, etablissemanget mot den nya tiden, överklassens överflöd mot fattiga våldsamma bakgator. Men egentligen fungerar allt det bara som fond. Jag vet inte om det är musikalstoryn eller regissörens val, men allt som görs under den första timmen pekar fram mot transformationen, mot kampen mellan Jekyll och Hyde, och det gör att mycket av första akten går åt till att vänta på att någonting på riktigt ska börja hända.

Samtidigt ställs ribban väldigt högt för Riku Nieminen. Alla väntar på Hyde, och alla utgår från att det ska vara stort. Det är med honom allt står eller faller.
Och visst. Han håller måttet. Han är smidig, föränderlig, antagligen den finländska skådespelare som är bäst lämpad för en musikalroll som den här, som dessutom förutsätter skådespelartalang. Och även om han sjunger ojämnt, gör han det tillräckligt bra och karismatiskt.

Skådespelarmässigt är Riku föreställningens stora stjärna, men musikaliskt behöver han de två kvinnorna vid sin sida. Framför allt vill jag lyfta fram Anna Victoria Eriksson som i sin utstrålning uttryckligen är musikalartist. Det är också Jennie Storbacka som gör sina sångavsnitt bra, men hennes Emma-roll är så banalt endimensionell att det inte finns mycket att göra där.
Det är Anna som är stjärnan rent musikalmässigt. Allt verkar så lätt för henne, sångmässigt, hon jagar så självklart fram en stark känslomässig laddning i sin sång. Därför upplever jag det som orättvist att media och publiken mest bara talar om Riku Nieminen.
I övrigt är musikalen stabilt hantverk. Jag gillar Teemu Loikas scenografi där det mesta är snett, liksom den värld som gestaltas här. Masscenerna fungerar, vridscenens möjligheter utnyttjas, och när Jekyll slutgiltigt förlorar jagar man fram en sekvens där levande eld småningom tar över stora delar av scenen på ett sätt som Nästan känns farligt, på riktigt, vilket redan det är en bedrift.

+++++

Ändå vill jag klassa 30+ dramatikern Pipsa Lonkas These Little town blues are melting away (Lauluja harmaan meren laidalta) som vårens mest lockande premiär. En fullkomligt oförutsägbar story om en grupp mänskor på en litenliten ort nära Östersjön som i klimatförändringens spår stiger och hotar ta den lilla orten med sig.
Här kommer jag genast att tänka på Milja Sarkolas Perheenjäsen (Teatteri Takomo). Berättargreppet är identiskt, en drivande figur som redovisar allt som sker på scenen direkt till publiken, hon är ständigt närvarande, hon inte bara redovisar men bestämmer också vilka svängar historien ska ta, vilket hus vi ska gå till, vilka figurer vi ska följa.
Så är också skådespelaren densamma, Hanna Raiskinmäki, som i Åbo spelar lika medryckande som på Takomo, ettrigt och empatiskt, samtidigt.

Klimatförändringen är berättelsens ram, men egentligen handlar pjäsen om ensamhet. Ensamhet som formar människan. Vi har äldre bortglömda kvinnor som hittar sätt att överleva på, och så har vi unga män som tillsammans men tysta dricker burköl.
Egentligen händer här inte mycket alls, och textens form som saknar dialog gör den ömtålig. Att föreställningen ska skapa bilderna som texten beskriver låter också farligt, men lyckligtvis heter regissören Maarit Ruikka. Tillsammans med en ovanligt enhetlig ensemble skapar hon en atmosfär som bär långt, man kommer figurerna riktigt nära även om de varken säger eller gör väldigt mycket.
Den andra nyckeln till framgång är idén att bygga upp en parallell visuell värld.
Det här med bildprojiceringar har det förstås gått inflation på, men här ger de ett självklart tilläggsvärde. Vi har en film (signerad Timo Teräväinen) som projiceras på en väldig duk där pjäsens figurer agerar i vinterlandskap, ofta som en fortsättning på det vi ser på scenen, vart rollfigurerna är på väg, eller varifrån de kommer.
Första aktens dryga timme är riktigt bra. Men efter paus blir det ojämnt.

Nu evakueras människorna till Onni seniorcentrum där riktigt trötta klienter vårdas av riktigt trötta sköterskor, allting i anslutning till Onni supermarket. Och plötsligt känns spelet utdraget. Plötsligt slängs Frank Sinatras NewYork NewYork in som återkommande element, den kommer ur radion, det blir karaoke, det blir allsång, det blir fel. Även om pjästiteln är en rad ur sången, känns allt New York-relaterat ändå påklistrat. Samtidigt blir också tajmingen som var så suverän före paus inexakt. Programbladet talar om en speltid på 2 och en halv timme, men en dryg månad efter premiär var vi uppe i tre timmar och det är ungefär precis en halv timme för mycket.

Kanske beror det på uppsättningens andra miss. Mot slutet ska översvämningen få huvudrollen, men man har aldrig fått vattnet att på riktigt kännas hotfullt. Föreställningens sista trekvart hade behövt känslan av hot för att hålla ända till slut.
Ändå gillar jag helheten. För att man lyckats bygga upp en så egen gripande värld, för att ensemblen gör ett så helt arbete, för att man litar på det man gör.
Jag gillar också närmast alla skådisar.
Förutom Raiskinmäki gör Kirsi Tarvainen ännu en gång en hel gestalt, den sömnlösa kvinnan som fyller sitt liv med ikoner där madonnorna har Katri-Helenas ansikte. Markus Riuttu är kul som det 20-åriga barnet som har svårt att formulera en enda hel mening, och misslyckas t.o.m med att platta till ölburkar med foten. Ulla Reinikainen gör många roller, de är i första hand karikatyrer men hon ger dem liv i alla fall. Osv osv.

Och framför allt. En pjäs som den här, en slags ”slow theatre”, skulle förstöras av övertydligheter. Här lyckas man hålla tillbaka. Man behöver inga stora gester eller hög volym, och det är inte vanligt på en finsk scen att man lyckas hålla den överenskommelsen.