Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Dag 8; Mr Darcy. Och tysk film.

Uppdaterad 09.04.2013 11:37.

Jag kan inte låta bli att kalla honom så, Colin Firth. För det är ju något darcyskt över honom, en sådär korrekt och inte precis så kommunikativ men rejäl man. När han kommer till Berlin måste jag alltså kolla in honom i en ens halvprivat roll, för att se om bilden stämmer.

Han kommer i sällskap med den sprudlande Helena Bonham Carter, och kanske vem som helst skulle verka, tja, korrekt i hennes sällskap. Och visserligen kommer han direkt från en galaföreställning av The King’s Speech som först nu hittar till Tyskland, men ändå bjuder han närmast på en slags politikerapproach i sin litet stela kostym med slips och välplacerad näsduk. Också när han besvarar frågor; det tar en tid för honom att komma igång, som om han inte visste om det han har att säga är tillräckligt intressant. Komiskt, för på vägen till och från presskonferensen skriks hans namn från alla håll, av fotografer, eller fans som står och huttrar utomhus.

Och vad säger han då?

När regissören Tom Hooper öser lovord över honom, säger att han attraherar en så bred publik, allt mellan 8 och 80-åringar. Då rättar Mr Firth snett leende; ”90 åringar, 90”. Eller på frågan hur det var att lära sig stamma, och om det var svårt att återgå till normalt prat. ”Det finns talterapeuter som hjälper en att bli av med stamning”, säger han eftertänksamt, ”men det finns ingen som kan hjälpa en att stamma. Så med det var jag rätt ensam. Men jag lärde mig att sårbarhet är nyckelordet. Och att man som åskådare ska känna den kamp som förs i karaktärens inre”. Och efteråt? ”Tja, hur var månne det… Jag talade kanske mindre, och hade till och med ett ännu sämre flyt än vanligt i mitt snack”.

Då någon som avslutning ställer frågan om vad en Oscar skulle betyda, svarar regissören först; ”det är fint redan att vara nominerad, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte alls grubblar på hur det skulle vara att vinna”.

Och Colin? ”Tja. Just precis så”. Och så är mötet över.

Ja, och tysk film?

Nej, det blir för långt att gå in på det här, det får bli en annan dag, efter att jag har sett ännu en RAF-film.

Fast, ”wer wenn nicht wir” (vem om inte vi) sägs vara en annorlunda RAF-film, eftersom den handlar om Gudrun Enslinn och hennes dåvarande pojkvän under tiden innan BaaderMeinhof-tiden.

Den ska jag kolla in senare idag.

Bis bald.