Njursten
40-årig man fick ett njurstensansanfall under en affärsresa. Läkarna gjorde en röntgenundersökning på honom och hittade en sten på 2 mm. Han fick värkmedicin, men inga vidare förklaringar till vad som ska hända nu. Han undrar om inte njurstenar borde sprängas eller opereras bort.
Läs nefrologens svar:
Njursten är en relativt vanlig åkomma, som förekommer dubbelt så ofta hos män som hos kvinnor. Även om stenar kan ses i alla åldrar är de vanligast i medelåldern. Den typiska njurstenspatienten är en man i 40-årsåldern.
Varför bildas njurstenar?
Urinen innehåller salter. Om urinen är för koncentrerad faller lösta salter ut i kristallform och kan klumpa ihop sig till njurstenar. I de allra flesta fallen (i västvärlden) består stenarna av olika kalciumföreningar, som kalciumoxalat eller kalciumkarbonat.
Ett för litet vätskeintag, särskilt i kombination med uttorkning, kan vara en utlösande faktor. Även ett högt C-vitamin-, D-vitamin- eller proteinintag kan bidra.
Ibland ligger en metabol rubbning (t.ex. en bisköldkörtelsjukdom, hyperkalciuri, hypocitraturi eller gikt) bakom uppkomsten av njurstenar.
Symptom och diagnos
Ett klassiskt njurstensanfall karaktäriseras av kraftiga flanksmärtor som kommer i intervaller. Den drabbade har svårt att vara stilla.
Med hjälp av ultraljud- eller röntgenundersökningar kan man upptäcka eventuella stenar och avflödeshinder.
Samtidigt tas urinprov för bakterieodling och blodprov för att kontrollera njurfunktionen, kalciumnivån (för att se om bisköldkörtlarna fungerar normalt) och uratnivån (för att utesluta gikt).
Häll mjölk på rabarberkompotten!
Det finns en idé med att vi gärna äter rabarberkräm tillsammans med mjölk eller grädde. Rabarber innehåller mycket oxalsyra, som tillsammans med kroppens kalcium bildar kalciumoxalat.
Om kalciumoxalatet bildas i urinen kan det klumpa ihop sig till njurstenar. Om oxalsyran däremot stöter på kalciumjoner (från t.ex. mjölk) redan i matsmältningskanalen bildas kalciumoxalatet i tarmen och försvinner ut med avföringen, utan att passera njurarna.
Behandling
I det akuta skedet är smärtlindring (oftast diklofenak) det viktigaste.
I de absolut flesta fallen kommer stenen ut spontant med urinen. Avgörande är storleken, där stenar under 4 mm i diameter kommer ut spontant i de allra flesta fallen, medan stenar som överstiger 7 mm sällan gör det.
Den drabbade skall sila urinen och vid stenavgång spara den för analys.
Till de uppföljande undersökningarna, efter 1-3 veckor, hör röntgen av urinvägarna, särskilt om det inte gjorts initialt, eller om ingen säker stenavgång har noterats.
I de flesta fallen hittar man ingen ämnesomsättningsrubbning. Om undersökningarna antyder en metabol sjukdom (bisköldkörtelsjukdom, hyperkalciuri, hypocitraturi, gikt e.d.) ska patienten skickas till en intermedicinare, nefrolog eller urolog och den bakomliggande sjukdomen ska åtgärdas.
Större stenar kräver expertbedömning av en urolog och ofta stenkrossbehandling. Stenen krossas då med hjälp av ultraljudsvågor som riktas genom vävnaden. I sällsynta fall kan kirurgi behövas.
Förebyggande behandling
A och O för att förhindra uppkomsten av nya stenar är ett ordentligt vätskeintag, 2-3 liter/dygn. Detta är särskilt viktigt i omständigheter där man förlorar mycket vätska (bastubad, varmt klimat, långa flygresor osv).
Undvik stillasittande.
Undvik oxalatrik föda, såsom torkad frukt, rabarber, sparris, spenat, persilja, bönor, nötter, choklad och vissa teer.
Kalciumrik föda kan intas normalt.
Expert för artikeln:
Erna Pettersson, docent i internmedicin, specialist i nefrologi.
De medicinska råden på denna webbplats är riktgivande. Kontakta alltid hälsovården ifall du oroar dig för din hälsa.