Influensa

Influensa är en infektionssjukdom som förorsakas av influensavirus. Influensa ger liknande symptom som andra luftvägsinfektioner, men symptomen är ofta svårare.

Varje vinter noteras en överdödlighet på 1000-1500 finländare äldre än 65 år, vilken till största del antas bero på influensa och bakteriella följdsjukdomar.

Det är framför allt för äldre personer och personer med olika grundsjukdomar som hjärt- eller lungsjukdomar eller nedsatt immunförsvar som en influensa och dess följdsjukdomar kan vara livshotande.

Ett undantag var svininfluensan (H1N1) vintern 2009-2010, när 44 finländare – varav många var unga och utan grundsjukdom – dog i den lunginflammation som viruset förorsakade. H1N1 har också under senare år drabbat yngre personer hårdare än influensavirus brukar.

Svininfluensaepidemin var den senaste pandemin vi hade. En pandemi (en epidemi som drabbar ovanligt många människor i flera världsdelar) uppstår då ett influensavirus (fr.a. H1N1 eller H3N2) radikalt förändras, t.ex. då gener från ett fågel- eller svinvirus överförs till ett motsvarande humant virus. Då saknar i stort sett hela befolkningen motståndskraft mot det nya viruset, som därefter kan spridas explosionsartat.

Efter en pandemi kan viruset stanna kvar och fortsätta att förorsaka vanlig s.k. säsonginfluensa.

Varje vinterhalvår insjuknar ca tio procent av finländarna i säsonginfluensa. Under kraftiga säsonginfluensaepidemier räknar man ändå med att upp till 20% av den yngre vuxna befolkningen kan ha smittats.

Den värsta influensatoppen brukar vara i januari-februari. Vintern 2016-17 nåddes toppen redan i december.

Varför virusen heter som de gör

Influensavirus delas in i typerna A, B och C. Typ A är den som kan ligga bakom stora epidemier och pandemier. Typ B kommer ofta lite senare på våren än typ A och kan ge lindrigare symtom. Typ C ger bara en vanlig förkylning.

A-influensavirusen får sina namn (t.ex. H3N2) efter två antigener, hemagglutinin (H) och neuraminidas (N) som finns på virusens yta. Man känner till 16 hemagglutininproteiner och 9 neuraminidasproteiner, vilka tillsammans kan ge 144 olika kombinationer.

Av dessa vet man att H1N1 (som gav upphov till svininfluensaepidemin och som lätt drabbar barn och unga vuxna) H2N2, H3N2 (som leder till flest dödsfall bland äldre personer) och H3N8 kan förorsaka epidemier hos människan. Dessutom vet man att virusen H5N1 (fågelinfluensan) och H7N7 och H7N9 (den nya fågelinfluensan) kan smitta till människor, men än så länge inte från människa till människa.

Inför influensasäsongen 2016-2017 används två olika vaccin; Influvac, som ges till vuxna och barn äldre än 6 månader, och nässprayet Fluenz Tetra för barn mellan 24 och 35 månader. Influvac skyddar mot A-virusen H1N1 och H3N2 och ett B-virus. Nässprayet ger skydd mot dessa samt ytterligare ett B-virus.

Spridning och inkubationstid

Influensa sprids både genom att man andas in luft som innehåller influensavirus från hostningar eller nysningar och genom att man rör vid kontaminerade föremål (t.ex. skakar hand med en sjuk person) och för viruset från sina egna händer till slemhinnorna i näsa, mun eller ögon.

Inkubationstiden är vanligen 2-3 dagar, men kan variera mellan 1 och 7 dagar.

En person som fått smittan börjar sprida den vidare 1-2 dygn innan han själv blir sjuk.

Efter de första symptomen är man smittospridare 3-7 dagar och åtminstone så länge som man har feber. Mest virus sprider man i början av sjudomen, innan man själv har börjat bilda antikroppar. Barn brukar vara smittobärare längre än vuxna.

Friska vuxna kan ha infektionen och vara smittobärare, utan att ha några kännbara symptom.

Symptom

Symptomen vid influensa är ofta betydigt svårare än vid andra luftvägsinfektioner. De börjar plötsligt, ofta så att man efteråt kan säga exakt när man kände de första symptomen.

Hos vuxna ger influensa frossa och hög feber, muskelvärk, huvudvärk och en torr, hackig hosta. Halsont hör inte till influensa. Vuxna har sällan snuva i början av sjukdomen.

Barn kan däremot ha snuva också i början av sjukdomen och hos barn kan influensa vara svårare att skilja från vanliga förkylningar. De flesta barn har hög feber och feberkramper kan förekomma.

De värsta symptomen brukar ge med sig efter 3-8 dagar.

Komplikationer

Själva influensaviruset förorsakar sällan allvarligare komplikationer.

Tidigare lungsjukdomar, som astma och KOL kan förvärras vid en influensa.

Ibland kan influensaviruset förorsaka lunginflammation, såsom vid svininfluensaepidemin.

I sällsynta fall kan viruset förorsaka hjärn- och hjärnhinneinflammation eller inflammation i hjärtmuskeln.

Komplikationer uppstår oftast till följd av en bakterieinfektion som följer på influensan. Hos vuxna är bakteriell lunginflammation och bihåleinflammation de vanligaste följdsjukdomarna. Hos barn är öroninflammationer vanliga.

Bakteriella följdsjukdomar kan vara farliga för äldre personer och personer med en kronisk sjukdom.

Bakterieinfektioner ska skötas med antibiotika. Om man efter att ha börjat känna sig friskare får nya symptom eller febern börjar stiga ska man söka sig till läkare.

Man har konstaterat att kraftiga infektioner, däribland influensa, märkbart ökar risken att insjukna i hjärt- och hjärninfarkter. Därmed ser man också en ökning i den totala dödligheten, där dödsfallen inte nödvändigtvis direkt orsakas av influensa eller någon annan infektion, men däremot indirekt.

När till läkare?

De flesta influensapatienter mår bäst av att stanna i sin egen säng och vila.

Om man känner sig klart sjukare än vid tidigare influensor, har svårt att andas, känner sig omtöcknad, har svår huvudvärk eller kastar upp ska man uppsöka läkare.

Barn, gravida, personer över 65 och personer som hör till någon riskgrupp kan söka sig till läkare för att få virusmedicin, ifall det har gått mindre än två dygn sedan insjuknandet.

Ifall man efter några dagar får nya symptom (stickningar i lungorna, rosslande andning, värk i kinder och panna, öronvärk eller febern stiger på nytt) är det skäl att uppsöka läkare. Symptomen kan bero på en bakterieinfektion som måste behandlas med antibiotika.

Diagnos

Diagnosen ställs oftast på basen av symptomen och på att det är influensatider.

Det finns snabbtest, vid vilka man med hjälp av sekret ur nässvalget, kan undersöka om patienten har influensa. Snabbtestet skiljer dock inte på A- och B-virus eller olika typer av A-virus och ger dessutom ibland ett falskt negativt svar (om testet är positivt betyder det att man har influensa, om det är negativt kan det vara att man har influensa fast testet inte visar det.)

Det finns också mera tidskrävande test, med vars hjälp man kan bestämma om patienten har ett A-virus och i så fall vilket. Dessa används framför allt om man vid allvarligare epidemier vill hålla koll på hur sjukdomen sprids. Eftersom det tar mellan en och sju dagar att få resultatet och eventuell virusbehandling ska sättas in så fort som möjligt har testet ingen större betydelse för val av behandling.

Behandling

Virusmedicinerna oseltamivir, som tas i tablettform eller som oralsuspension och kan ges till både barn och vuxna, och tsanamivir, som inhaleras och som ges till vuxna och barn över fem år, antas förkorta sjukdomsförloppet med en till två dagar och minska risken för komplikationer.

Medicinerna anses framför allt göra nytta hos barn, äldre patienter, patienter som hör till någon riskgrupp (bl.a. gravida kvinnor) och patienter med svåra influensasymptom.

För att virusmedicinerna ska hjälpa ska de sättas in senast 48 timmar efter de första symptomen. Ju snabbare behandlingen påbörjas, desto större effekt har medicinerna.

Hos vuxna personer som för övrigt är friska är vården vanligen symptomatisk, dvs. patienten ska vila och dricka tillräckligt. Febern ska gärna sänkas med febernedsättande mediciner, som paracetamol eller ibuprofen. Acetylsalicylsyra (t.ex. Aspirin) får inte ges till sjuka barn och ungdomar.

Följdsjukdomar (t.ex. lunginflammation, bihåleinflammation eller öroninflammation) förorsakade av en bakterie ska behandlas med antibiotika.

Förebyggande åtgärder

I Finland erbjuds varje år gratis influensavaccin åt barn mellan 6 och 35 månader, personer över 65 år och personer som hör till någon riskgrupp.

Till riskgrupper räknas gravida kvinnor och patienter med en hjärt- och kärlssjukdom (t.ex. kranskärlssjukdom eller hjärtsvikt), en lungsjukdom (t.ex. astma eller KOL), diabetes, njursvikt, nedsatt immunförsvar till följd av en sjukdom eller behandling eller en kronisk neurologisk eller neuromuskulär sjukdom.

Personer som arbetar inom sjukvården, fr.a. inom enheter där man vårdar svårt sjuka eller patienter med nedsatt immunförsvar, rekommenderas att ta influensavaccin. Detta för att i första hand skydda patienterna från att insjukna, eftersom personer med t.ex. nedsatt immunförsvar får ett sämre skydd av influensavaccin än friska personer.

Barn som får vaccinet för första gången behöver två sprutor med ca. en månads mellanrum.

Vaccinet ska gärna tas i god tid före influensasäsongen, dvs. helst i oktober-november.

Vaccinet anses normalt ge ett 80-procentigt skydd och ge lindrigare symptom hos dem som ändå insjuknar. Vintern 2016-17 har vaccinet endast gett ett ca 50-procentligt skydd mot A-virusen.

Virusmediciner (oseltamivir och tsanamivir) kan ges också i förebyggande syfte, antingen som en en månads kur under den värsta influensatiden eller som en kortare kur om en person som inte är vaccinerad bevisligen utsatts för smitta (t.ex. i familjen). I det senare fallet ska medicineringen påbörjas så fort som möjligt.

Den som har influensa kan försöka minska smittspridningen genom att hosta och nysa i armvecket eller i en näsduk som därefter kastas bort.

För omgivningen är regelbunden handtvätt med tvål eller desinficerande medel det bästa skyddet. Innan man har tvättat händerna ska man undvika att sätta dem i munnen, peta näsan och gnida sig i ögonen.

Artikeln uppdaterades 30.12.2016 med aktuella uppgifter om årets virusstammar och årets vaccin.

Läs också:
Hur länge sprider man smitta?
Varför ska man inte ge Aspirin till barn?

De medicinska råden på denna webbplats är riktgivande. Kontakta alltid hälsovården ifall du oroar dig för din hälsa.