Förmaksflimmer

Förmaksflimmer är en vanlig och oftast ofarlig, om också obehaglig störning i hjärtats rytm. Risken för förmaksflimmer ökar med stigande ålder. Man räknar att 10 % av alla 70-åringar har förmaksflimmer. Förmaksflimmer kan vara tillfälliga eller kroniska.

I ett friskt hjärta startar impulsen för hjärtats sammandragning i den s.k. sinusknutan, som sitter i väggen till höger förmak. Därifrån sprids impulsen genom hjärtat i ett bestämt mönster och får först förmaken och sedan kamrarna att sammandra sig. Blodet pumpas från förmaken till kamrarna och därifrån vidare till lungor (från höger kammare) respektive resten av kroppen (från vänster kammare).

Vid förmaksflimmer har de elektriska impulserna i hjärtats förmak kommit i oordning. Förmaken sammandrar sig inte, utan vibrerar eller flimrar i en snabb takt, över 300 gånger per minut, och kan därför inte effektivt pumpa över blodet till kamrarna.

Också kamrarna slår snabbare än normalt och pulsen blir snabb, ojämn och oregelbunden.

Man brukar dela in förmaksflimmer på basen av om de är övergående eller kroniska. En hel del akuta förmaksflimmer försvinner av sig själva. Ofta behöver dock hjärtat hjälp för att hitta tillbaka till sin egen rytm.

Hur sköter man förmaksflimmer?

Ett akut förmaksflimmer kan kännas mycket obehagligt, också om det är ett ganska ofarligt tillstånd.

Vid plötsligt uppkomna förmaksflimmer brukar man försöka vända rytmen till det normala, antingen med medicin eller defibrillering (elkonvertering, dvs att man med en elektrisk stöt avbryter impulskaoset och hjälper hjärtat tillbaka till sin normala rytm).

Att vända rytmen till det normala brukar inte vara svårt. Däremot är risken stor att nya förmaksflimmer uppkommer. Ibland kan återfall förebyggas med hjälp av mediciner.

Ca en fjärdedel av alla förmaksflimmer uppträder i hjärtan som för övrigt är friska. I de övriga fallen hittar man blodtrycks- och kranskärlssjukdomar, klaffel och andra hjärtproblem i bakgrunden, vilka har en bidragande orsak till förmaksflimret. I de fallen försöker man behandla grundsjukdomen för att minska risken för flimmeråterfall.

Kroniskt förmaksflimmer

Om hjärtat för övrigt är friskt och förmaksflimren gång på gång kommer tillbaka är den bästa lösningen ofta att låta flimret bli kroniskt, dvs att inte ens försöka uppnå sinusrytm. Istället lugnar man med hjälp av mediciner, tex betablockerare, ner kamrarnas arbetstakt så att hjärtat ändå kan arbeta effektivt.

Det går mycket bra att leva med ett kroniskt förmaksflimmer och patienten känner ofta inte ens av att hjärtat arbetar annorlunda än det borde.

Risken för blodproppar

Den största faran med förmaksflimmer är den ökade risken för blodpropp. I de flimrande förmaken kan det bildas små blodproppar, som sedan kan åka upp till hjärnan.

För att minska risken för blodpropp i hjärnan skall patienterna därför ta mediciner som minskar blodets koagulationsförmåga

Den fortfarande mest använda antikoagulansmedicinen vid förmaksflimmer är warfarin, som i Finland säljs under namnet Marevan. På marknaden finns idag alternativ till warfarin, av vilka framför allt dabigatranetexilat i framtiden antagligen till stor del kommer att ersätta warfarinet.

Ibland kan acetylsalicylsyra, tex Aspirin, som inte påverkar blodets koagulationsförmåga, men som hindrar trombocyterna från att klumpa sig, användas istället för Marevan.

Operation av flimrande förmak

Idag finns det också möjligheter att genom operation bota förmaksflimmer. Man går då in i hjärtat och förstör det område där den felaktiga impulsen startar. Metoden har börjat användas allt mer, efterhand som möjligheterna att lokalisera flimrets startpunkt blivit bättre.

Det operativa ingreppet kan göras på vissa utvalda patienter och utgör inte en behandlingsform för alla patienter med förmaksflimmer.

Läs mera om medicineringen vid förmaksflimmer
Läs mera om warfarin
Finlands hjärtförbund rf

De medicinska råden på denna webbplats är riktgivande. Kontakta alltid hälsovården ifall du oroar dig för din hälsa.