Open data säkrar innehållens framtid

Vad betyder det egentligen att Yle öppnar sitt innehåll? Varför är det här så svårt att greppa? Enligt Sami Kallinen, utvecklingschef på Internetmedier är det här inte konstigt, världen i dag är sådan att ingen kan ha full koll på mobilapparatutvecklingen.

Och det kan vara bra att hålla i minnet om man blir överväldigad. Men istället för att kämpa emot framtiden, som är ganska onödigt eftersom den alltid vinner, gäller det att modigt ge sig in i den, små steg åt gången. Varför inte börja med den här texten?

Sami Kallinen, utvecklingschef på Internetmedier, vad innebär det i praktiken att Yle öppnar sina innehåll och data mer än tidigare?

Yles innehåll kommer att vara tillgängligt för fler finländare på allt flera sätt. Om vi lyckas engagera utvecklarcommunityn betyder det också att innehållet kommer att presenteras och placeras i nya sammanhang innovativare än tidigare, på sätt som anpassats till de rutiner och behov som finländare har idag.

För oss på Yle innebär det här att vi måste bygga om våra system så att plattformarna stöder den här typen av öppenhet. Som administratörer, innehållsproducenter och journalister måste vi börja skapa metadata för innehållet, och samtidigt skapa och göra det på ett sätt som gör det användbart i allt fler sammanhang. Vi måste också lära oss att broadcastmodellen, där vi gör medan andra konsumerar passivt, börjar vara ett sätt som hör till förra seklet. Att underlätta diskussion och ta användarna med i det vi gör är det som gäller nu.

Vad kräver det här av oss på Yle?

En utmaning är att vårt innehåll kommer att användas i allt från små rutor i ”smarta” armbandsur, till stadionskärmar. Det här kan till exempel betyda att vi måste spjälka upp program till mindre klipp med metadata. Det kan också innebära att när vi skriver en artikel börjar vi med att skapa ett mikroblogginlägg på 140 tecken. Möjligtvis upptäcker vi att andra former och versioner kommer att behövas. Struktureringen gör att innehållet kan återanvändas effektivt, och säkrar på så sätt dess framtid. Dessutom kan vi erbjuda vårt innehåll till utomstående, som i sin tur kan skapa nya relevanta vyer till det och göra det mera tillgängligt.

Vi måste själva kunna reagera fortare på våra användare och deras behov och förväntningar – för de ändras i snabb takt. Vi kommer att kunna satsa mer av våra resurser på att utveckla sådant där nyttan syns direkt hos användaren, tyngdpunkten flyttas alltså bort från de tunga tekniska system dit merparten av våra resurser just nu går.

Detta sker stegvis fram till år 2015 – hur sker det och varför en dylik tidtabell?

Det är vettigt att göra det här nu, senast nu. Det är ett modernt sätt att bygga webbaserade tjänster. Strukturen vore vettig och nödvändig för interna ändamål även om vi inte skulle öppna någonting utåt. Men strukturen är också en förutsättning för att vi ska kunna öppna vårt innehåll och vår data. Det som gör frågan brinnande aktuell just nu är främst den utmaning som apparat- och teknologifragmenteringen innebär för oss.

Det enda vettiga är att ta det här stegvis. små steg åt gången. Om man gjorde det här som ett stort messiasprojekt där allt blev färdigt på en gång, skulle det betyda att när det väl vore "klart" vore lösningen redan irrelevant eftersom omvärlden, behoven och situationen ändrat många gånger om. Dessutom skulle det knappast fungera speciellt bra. Man måste också komma ihåg att det här kräver mycket arbete, som tar tid. Våra tekniska plattformar och processer bör utvecklas och andra frågor, som upphovsrätter, måste lösas.

Den största utmaningen är den växande mängden mobila apparater - hur kan vi hålla oss ajour med utvecklingen? Inte bara de insatta utan också vi ”vanliga” medarbetare?

Teknologiutvecklingen rasar fram med enorm hastighet. Häromdagen hörde jag det beskrivas ungefär så här: När Sessa, som enligt legenden uppfann schackspelet, visade upp sin kreation för landets härskare blev härskaren så belåten att han bad uppfinnaren själv välja sin belöning. Sessa önskade sig ett riskorn för den första rutan på schackbrädet, och för nästa ruta dubbelt så många riskorn och så vidare. Härskaren tyckte att denna önskan lät väldigt anspråkslös och beordrade sitt folk att räkna ut hur många riskorn det skulle bli totalt och lämna över riset till uppfinnaren. Eftersom mängden ökar exponentiellt blir riskornen på brädet fler än hela den mängd mänskligheten hittills skördat. Faktum är att när man kommer över halva schackbrädet handlar det redan om astronomiska mängder.

Enligt samma princip ökar också datorernas kapacitet. Det kallas för Moores lag. Vartannat år dubbleras datorchipsens prestanda. För några år sedan nådde vi schackbrädets bortre halva. De tekniska tillämpningar vi kommer att se inom närmaste åren kommer att kännas som direkt ur science fiction. Vi ser dem redan. Tänk bara på Google Car som redan fungerar och klarar av att helt automatiskt köra mitt i vanliga omständigheter i trafiken.

Med historien vill jag främst betona att det inte längre existerar en värld där någon har "full koll" på vare sig mobilapparatutveckling eller någonting annat. Det här är bra att komma ihåg när man känner sig överväldigad.

Vad ska man då göra för att få bättre koll?

Det gäller att modigt ge sig in i den här världen och använda dess nya möjligheter. Det enda sättet att förstå apparater och nya former av medier är att fördomsfritt uppleva dem själva. Man ska självklart inte bli okritisk, men som en luddit (motståndare till ny (data)teknik) får man sällan värdefulla insikter. Ett sätt kan vara att låna en pekdator för en vecka eller två och testa hur det är att bara klara sig med den – utan annan dator, tv eller radio. Pröva på att gratis ladda ner 20 klassiker på en läsplatta och bestäm dig för att enbart läsa med hjälp av plattan och smarttelefonen i t.ex. 6 veckor trots att det känns motigt och du älskar doften av pappersböcker. Istället för att se på ett innovativt men våldsamt tv-drama på 13 avsnitt, använd de13 timmarna till att spela igenom ett äventyrsspel på X-Box eller Playstation. Se det som ett etnografiskt forskningsprojekt. Blogga om det.

Men det gäller också att vara lyhörd och kultivera ett "empatiskt öra". Följ med, "spionera på" och intervjua folk i omgivningen. Hur har deras vardag förändrats genom de nya teknologierna? Vilka appar använder de? Här är det viktigt att komma ihåg att vi oftast hör endast det som vi vill höra, det som bekräftar våra egna tankar. Att verkligen lyssna öppet är en svår konst även för oss med journalistbakgrund.

Kan du ge ett konkret exempel på nyttan med öppen data?

Text-tv är ett intressant exempel eftersom vi där har öppnat våra data, och utan egentliga egna insatser finns det nu text-tv-appar till alla väsentliga och också några rätt obskyra mobila plattformar. Det här hade vi omöjligtvis haft resurser till själva.

Finns det någon risk med det hela? Hur kan vi säkra vårt innehåll, att det alltid ser ut och beter sig som ett Yle-innehåll?

Vi måste naturligtvis vara noggranna med att definiera spelreglerna. Det är ett arbete som vi har framför oss. Men ett mindre dramatiskt krav är bland annat att de som använder vårt innehåll också infogar våra mätare i sina lösningar, så att vi kan följa med hur mycket materialet används. Yles värderingar måste självfallet respekteras. Vi vill inte att vårt innehåll eller data används för dubiösa syften. Säkerhet, sekretess och upphovsrätt bör respekteras. Som tur är finns det bra och beprövade metoder för hur man kan återkalla användarrätten för innehållet ifall någon missbrukar det. Det tål att betonas att trots att vi vill öppna vårt innehåll och våra data kommer vi inte att göra det okontrollerat eller vårdslöst.

Vad betyder det här för den vanliga användaren?

Den vanliga användaren har lättare tillgång till våra innehåll var som helst, när som helst och med vilka apparater som helst. Vårt innehåll kommer snabbare att finnas på de nya väsentliga apparaterna. Det betyder också att våra egna tjänster blir bättre och att vi kommer att se flera innovationer.