”Vad som helst, men inte zigenare”

Citatet är taget från journalisten Nadia Paavolas intervju med en zigenarkvinna. Paavola klädde ut sig till romsk kvinna för en dag och fick känna på hur det är då blickarna bränner i nacken.

Nadia Paavola jobbar som redaktionschef på dagstidningarna Pohjalainen och Ilkka. Hon är född och uppvuxen i Finland, men har utländskt påbrå, och har ibland fått frågan om hon är rom.

- En dag slog det mig att varför skulle det vara så fel ifall någon tror att jag är rom. Jag rannsakade mig själv och kom fram till att jag vill pröva på och se hur det är att vara rom för en dag, säger hon.

Nadia efterlyste romska kläder, och till slut fick hon tag på en romsk kvinna, vars kläder hon fick låna. Nadia stötte på patrull redan vid påklädningsskedet.

- Det var så svårt att klä sig och kjoltyget var så tungt, så kvinnan måste hjälpa mig, säger hon.

Chockad av spegelbilden

Fastän Nadia anser sig vara en fördomsfri person så fick hon ändå en smärre chock då hon såg sig själv i spegeln, klädd som en romsk kvinna.

- Jag såg så äkta ut. Det tyckte till och med kvinnan jag lånade kläderna av, och hon varnade mig för att det kommer att komma fram romer på stan och fråga varifrån jag kommer, berättar Nadia.

Väl ute på Seinäjokis gator märkte dock Nadia inte att någon skulle ha stirrat på henne, men då hon besökte olika affärer så kände hon sig bevakad.

- Jag försökte uppträda så normalt som möjligt. Men jag kände butikbiträdenas blickar. Det är en subjektiv känsla, men jag kände mig nog mer iakttagen än annars, säger hon.

”Varifrån kommer du?”

I en av affärerna kom mycket riktigt en romsk ung kvinna fram till Nadia och frågade varifrån hon var. Kvinnan hade med sig sin mamma och då Nadia berättat att hon var reporter på hemligt uppdrag, så blev kvinnorna glada över att någon ville göra ett reportage om hur det är att vara rom.

- De sa att misstänksamheten i butiker är mycket värre om man är fler, så vi testade, säger hon.
.
De gick in i en affär och mycket riktigt: butiksbiträdena gjorde sig ärenden i närheten av kvinnorna, och de dök även upp då Nadia och de båda andra kvinnorna gick till ett helt tomt hörn i andra änden av affären.

- Det kändes konstigt, och det var nog helt konkret så att de bevakade oss. Å andra sidan kände jag mig nog bevakad även då jag rörde mig ensam, säger hon.

Skuldkänslor

Hon jämför det med känslan som kan drabba en då man sitter i bilen och kör och polisen kommer och man tänker att ”hjälp, har jag gjort nå fel”, fast man rationellt vet att man inte gjort något.

- Som rom kändes det nästan så att man måste bevisa att man är oskyldig fast man inte gjort något, säger hon.

Ingen skrek några okvädesord efter Nadia på gatan, men om hon hade varit utklädd till rom i säg en vecka, hade det då hänt, undrar hon. Och hur bedömer man folks blickar? Det är en högst subjektiv känsla, men inte desto mindre otäck ifall man känner sig utstirrad.

Ett konkret exempel är barn: då de ser en romsk kvinna, speglar det genast de värderingar de fått med sig hemifrån.
- Vissa barn ser en prinsessa då de ser en romsk kvinna, andra barn igen beter sig nästan aggressivt och säger ”kato maustalainen”, påpekar Nadia.

Nadia säger sig ha fått många tankeställare av sitt experiment. Dels har hon börjat fundera över hur hon själv ser på andra människor, men också vilken tur hon har som hör till majoritetsbefolkningen och har alla möjligheter i livet.

- Om du som minoritet inte anses vara likvärdig, så ges du inte samma möjligheter och du tillåts inte leva på samma villkor som den övriga befolkningen. Det är fel, väldigt fel, säger Nadia.

Text och foto: Anki Westergård