To the Wonder - full av underbar förundran

Det är lätt att bli sittande framför en tom skärm när man skall recensera Terrence Malicks nya film. Det finns massor att säga, men var börja? Och vilka begrepp skall man tillämpa för att beskriva en film som är mera känsla än berättelse, mera fragment än struktur och mera antydda tankar än yttrade ord?

Det börjar som en drömlik gestaltning av initialskedet i en kärleksrelation. Vackra ensamstående öststatsbördige Parisbon Marina (Olga Kurylenko) möter stilige amerikanske ingenjören Neil (Ben Affleck) i Frankrike. De blir hett förälskade medan de traskar runt i undersköna stadsmiljöer, åker tåg genom vackra landskap och vandrar omkring på stränder som under århundraden omfamnats och formats av tidvattnet. Och någonstans i bakgrunden tronar en gammal kyrkobyggnad insvept i ett magiskt skimmer.

Eftersom känslorna är starka besluter sig duon för att satsa på ett gemensamt liv i USA. Tillsammans med dottern Tatiana (Tatiana Chiline) försöker Marina således snart installera sig i ett rätlinjigt hus i ett anonymt bostadsområde på ett öppet fält någonstans i Oklahoma. Det går inte särskilt bra. Vidderna må vara öppna men det dröjer inte länge innan relationen sluter sig kring den lilla familjen som en mussla. Det som börjat som en dröm om delad frihet börjar allt mer likna ett fängelse.

I skuggan av den krackelerande relationen introduceras ett sidospår med en präst som tampas med trött misströstan. Fader Quintana (Javier Bardem) har vigt sitt liv åt kyrkan och talar sig varm för kärleken i varje gudstjänst och varje gång han viger ett par. Samtidigt ansetts han av tvivel och en känsla av... tja, tillkortakommande. Men han vägrar ge upp eftersom ”kärleken inte bara är en känsla, den är en plikt”.

Kärleken - en plikt

Kärleken som en plikt framstår efterhand som något av filmens ledstjärna. Det är lätt att älska medan skönheten och nyhetens behag dallrar i luften, medan allt är möjligt och gemenskapen lockar. Men i något skede tar slentrianen, vanan och tvivlen över. Även till detta dilemma erbjuder dock fader Quintana en lösning: ”om du tror att din kärlek har dött är det kanske bara så att den väntar på att transformeras till något högre”.

Terrence Malick har inte gjort det lätt för sig. Filmen är så utstuderat vacker att det stundvis är svårt att urskilja tanken bakom solstrålarna som silar genom ett tjockt lövverk eller bakom bilden av en sirlig Kurylenko som dansar fram över ett dallrande sädesfält iklädd röd klänning. Eller bortom alla lodräta bilder och mjuka kamerarörelser. Här strävar bilderna nämligen ständigt uppåt. Det är idel höga valv, torn, våningsetager, trappor och blickar som letar sig upp mot en blå himmel.

Det finns de som avskriver detta som estetiskt nonsens, en utdragen trailer och en ihålig konstruktion - men jag hör inte till dem. Visst är det patetiskt att konfronteras med ännu en ballerinalik fransyska med ett bildskönt barn som dansar fram genom tillvaron. Och visst är det övertydligt att framhäva allt europeiskt som dignande av mångskiftande kulturell fägring medan allt amerikanskt är fyrkantigt och historielöst. Och visst hade man kunnat undvika att göra Marinas amerikanska konkurrent fullt så amerikansk; Jane (Rachel McAdams) hade inte behövt vara fullt så blond och utrustad med fullt så hög ”cheerleader & cowgirl”-faktor.

Men trots det. Trots det kan jag inte låta bli att svepas med av bildberättandet, den fragmentariska dialogen och de stora frågor som tränger fram genom skönheten. Det hela blir till ett slags meditativ kontemplation kring livets stora mysterium; hur handskas med kärlekens gåva? Hur hålla den intakt och obefläckad?

Och med kärlek avses inte bara den mellan ett förälskat par utan även den mellan en präst och hans Gud eller mellan ett barn och dess förälder. Och varför inte också den mellan människan och naturen. Vi älskar den men förgör den – något som blir påtagligt i och med att Neils yrke kretsar kring att mäta gifthalterna i en till syns bördig jord.

Det fängslande livet

Vi älskar livet men klarar inte riktigt av att leva det. Vi föds fria men är snabba med att bygga upp murar. Tron förväntas erbjuda trygghet men blir snabbt till kvävande krav. Äktenskapet förväntas innebära trygghet men blir snabbt ett frihetsberövande fängelse. Här får man nästan en känsla av att det är de fängelsekunder som fader Quintana besöker som är de enda fria. De vet vari deras brott består och vilka murarna är. Och de har ett datum för sin frigivning.

Malick har en påtaglig förkärlek för bilder av solstrålar som strilar genom trädkronor av olika slag och här blir symboliken nästan mer talande än i både ”The Thin Red Line” (1998) och ”The Tree of Life”(2011) – den blir till en bild av vårt förhållande till livet. Vi har solen inom räckhåll, men förmår bara skymta den glimtvis. Och samtidigt som den lockar och värmer oss så blir den lätt bländande i all sin intensitet.

Det är väl det som gör ”To the Wonder” så underbar. Och livet så förunderligt.

ps. "To the Wonder" blev den sista film som den kände amerikanske filmkritikern Roger Eberts recenserade innan han avled i april. Kan det blir mer symboliskt?