Hoppa till huvudinnehåll

Utrikes

Den ilsket blinkande flaggan - se vår timelapse från Cypern

Från 2013
Uppdaterad 07.03.2014 09:41.
Euroopasta olisi puhuttava: Timelapse från Nicosia - Spela upp på Arenan

Ett bisarrt blinkande minnesmärke påminner cyprioterna om en obehaglig konflikt som aldrig lösts.

En bit norrut från Cyperns huvudstad ligger de vackra Kyreniabergen. Men det är inte naturens prakt som fångar ens uppmärksamhet då man betraktar bergskedjan som är synlig nästan var som helst i huvudstaden Nicosia.

Mitt i sluttningen som vetter mot staden finns nämligen ett enormt målat minnesmärke som föreställer den turkcypriotiska och den turkiska flaggan. Och då mörkret faller på blir synen ännu underligare: Då börjar den turkcypriotiska flaggan blinka.

Det går att lämna 1974 bakom sig och försonas. Men det är svårare då man ständigt har en blinkande flagga ovanför sig som påminner om död och hat.

Allt har naturligtvis att göra med den långa, infekterade konflikten som gör att Cypern efter tiotals år av gräl, misslyckade förhandlingar och nästan-krig fortfarande är delat itu. Den södra, grekisktalande delen är eurokrisdrabbad EU-medlem. Den norra turkisktalande delen är en annan värld: här går man till moskén, betalningarna görs i turkisk lira och man har en egen president.

Enligt de flesta tolkningar har norra delen av Cypern varit ockuperat av Turkiet sedan 1974. Den turkiska synen på saken är att Turkiet har rätt till sin närvaro på ön, och att den är viktig för att trygga de turktalande cyprioternas rättigheter. FN:s fredsbevarare har funnits på Cypern i snart 50 år och inga lösningar är i sikte. Även om våldet avtagit på senare år.

Frågar man en grekcypriot är den blinkande flaggan ett enormt långfinger som säger: "Här är vi, Turkiet, och ni blir inte av med oss. Inte ens nattetid."

"Slöseri av målarfärg"

Ur officiell turkcypriotisk är flaggorna förstås inte alls en provokation, utan ett monument över massakern i byn Tochni år 1974. Då dödades 85 turkcyprioter av paramilitära grekcyprioter.

Men också de turkcyprioter jag träffar verkar förhålla sig tveksamt till monumentet. De inser att det inte är speciellt konstruktivt. Dessutom tycker somliga att det förstör ett naturskönt område - och att det går åt förfärliga mängder målarfärg att upprätthålla det. Jag hittar ingen som skulle vara odelat stolt över det.

Jag besöker också den demilitariserade FN-gränszonen mellan den turkiska och grekiska sidan. På ett kafé sitter två gamla gubbar, en grekcypriot och turkcypriot. De har i två års tid träffats för att lära varandra sina respektive språk. Det går att lämna 1974 bakom sig och försonas.

Men det är svårare då man ständigt har en blinkande flagga ovanför sig som påminner om död och hat.