En mäktig avslutning

Klockan ringer kvart före fem. Vi stiger upp och börjar proppa i oss semlor och bananer, drar på oss shorts och t-skjortor med nummerlappar. Provknyter skorna och tittar oss i spegeln för att försäkra oss om att vi ser tillräckligt arga och tuffa ut för att klara utmaningen.

Vid sju är vi alla 24 redan framme vid startplatsen och solen håller precis på att gå upp. Man kan nästan greppa all nervositet som svävar i luften och överallt finns vältränade ben, skratt och vattenflaskor. Vi sätter oss ner på en avstängd gata men inser snart att vi måste röra på oss, benen vill liksom bara komma iväg nu. Några sista toalettbesök och så tränger vi in oss på de proppfulla startfälten med löpare som alla förbereder sig på sitt eget sätt; en grupp italienare sjunger schlager och berättar vitsar, några tyskar skrattar förvånat åt våra nummerlappar med extremt låga siffror och en kvinna bredvid mig önskar lycka till.

Det spelas Mozart i högtalarna, jag ser varken början eller slutet på de över 30 000 löpare som står här med oss och när starten äntligen går är välslipade löpsteg det enda som hörs för en stund. Sen lägger jag märke till den enorma mängd människor som står och hejar på oss längs rutten; i alla åldrar, alla slags människor, wienarna verkar ha gått man ur huse för att se på oss!

Första vätskestationen vid fem kilometer kommer snabbt och jag kan inte sluta le även om en gubbes vattenmugg hamnar i mitt hår istället för i hans mun. Han ursäktar sig på tyska och springer iväg.

Min eufori över löpandets underbarhet och alla hejande människor går dock sakta över i tilltagande trötthet. Vid femton kilometer är vårsolen mer aggressiv än snäll, och jag börjar räkna minuter tills det är över. Nu börjar ständiga ”HOPP! HOPP! HOPP!”-rop från publiken kännas lite irriterande och jag får ta till ordspråk som ”smärta är bara svaghet som lämnar kroppen” för att få benen att lyda mig. Jag springer förbi en man med texten ”Wiens 30:e maraton, mitt 55:e” och strax där efter inser jag att målet faktiskt syns där framför mig.

Tillsammans med andra löpgalna varelser springer jag in på Heldenplatz och ramlar över mållinjen. Så snabbt var de 21 kilometrarna alltså ändå över. Möts av både första hjälpare som vill hålla i mig och en man med megafon som skriker åt mig att fortsätta framåt. Efter att ha fått i mig nån liter vatten ignorerar jag de tusentals andra löparna som irrar omkring och med den lilla målmedvetenhet och kraft i benen som finns kvar letar jag reda på mina saker, hittar en banan och karta och på trött tyska finner jag en U-Bahn station som inte är totalt stockad av löpare.

Börjar skratta hejdlöst när jag en timme senare äntligen står i duschen och faller sen hjälplöst ner i sängen tillsammans med en hög mat vi inhandlat dagen innan. Under eftermiddagen ligger vi alla i varsin säng och mår illa, har värkande ben och tok-lyckliga huvuden. Till sist återväder även Frans, Fredde och Michel som avverkat alla 42 km och jag både beundrar dem, tycker synd om dem, tror de är lite galna och vill själv göra samma sak.

När vi på kvällen bestämmer oss för att gå ut en sväng, måste vi se rätt komiska ut. Tre av oss kan knappt använda varken fötter eller ben, nån haltar, själv vet jag inte hur jag skall komma upp ur en stol om jag sätter mig ner. Trots att vi knappt kan gå och hela kroppen känns som överkörd är det en väldigt nöjd grupp abiturienter anno 2013 som vandrar genom Wien.

Vi klarade tre år av att jaga billiga böcker, sitta på intressanta och sövande lektioner, intensiva provveckor, obehagliga känslor inför skrivningarna, handkrampen under skrivningarna, och så sprang vi dessutom 21 km i Wien, som kronan på verket.

Nästa utmaning är att inte svimma när den vita mössan verkligen sitter på våra huvuden.

Tack för oss, dags att springa vidare!

Ida-Maria Sola
Borgå Gymnasium

Den här texten är skriven av en skolelev i projektet Veckans skola. Läs mera om projektet på svenska.yle.fi/skola