Vad händer näst?
Att vara musiker är ett mycket krävande yrke men även väldigt självuppfyllande. Man är egen företagare och arbetar i princip 365 dagar om året på ett eller annat sätt.
Det är inte bara så att man uppträder utan många även undervisar på flera olika ställen. Man måste även vara uppdaterad och uppkopplad till nätet dagligen för att sköta all mail-korrespondens med de ställen man arbetar för eller försöker få uppträda hos. Man måste ha alla sina krokar ute hela tiden och vara mycket mångsidig för att få det att gå ihop ekonomiskt. Många skulle säkert tycka att detta verkar jobbigt men själv så älskar jag det. Jag älskar att ha en osäker framtid, för det är även en spännande framtid. Och är man målmedveten, uppfinningsrik och strukturerad så kan man lyckas väldigt bra i sin karriär.
Det är lika spännande varje gång man får ett nytt arbetserbjudande. Då får man träffa nya människor, man får mer erfarenhet inom branschen, man skapar nya kontakter vilket kan leda till ytterligare kontakter, man får synlighet och kan marknadsföra sig själv. Varje gång man uppträder skall man tänka att någon viktig person som kan ge dig arbete kan finnas i publiken. Därför skall man oberoende av omständigheterna alltid göra sitt bästa.
Tyvärr är jag född i en svår tid för att klara sig som musiker. Ibland känns industrin som en enda stor djungel där alla försöker ta sig fram och en del gör nästan vad som helst för att nå dit de vill. Skulle man ha varit musiker på 60-talet skulle det ha varit betydligt lättare att faktiskt komma någonstans tack vare att konkurrensen var så mycket mindre. Det finns för- och nackdelar med att bo i en stad som London då man är musiker. Där finns alla möjligheter och man kan faktiskt komma långt om man bor där och har de rätta kontakterna. Men samtidigt är konkurrensen helt enorm och det är väldigt svårt att vara unik och faktiskt få betalt för det arbete man gör. I Finland är det betydligt lättare att få betalt för sitt jobb, men det känns som om man inte alls kan komma lika långt.
Det skall bli intressant att se vad framtiden bär med sig. Det viktigaste av allt är att komma ihåg att njuta av resan mot stjärnorna (eller trädtopparna), för det är ju den som är det viktigaste och inte målet i sig.
