En dödssynd att njuta av
Boktid har träffat den svenske matskribenten och deckarförfattaren Mons Kallentoft som i Food Junkie bekänner sin svaghet för gastronomi i den högre skolan. I sin beskrivning av frosseri (lat. gula) är den någonting du knappast läst förut.
I en tidigare bok Food Noir beskrev han hur olika högt skattade maträtter blir till, som t.ex. en speciell grissvål som produceras bara i en avlägsen italiensk by genom lagring i särskilda marmorkar, eller hur tryffelletare kan förgifta varandras hundar för att inte gå miste om de dyrbara klumparna.
I Food Junkie får vi läsa om hans personliga passion för den godaste mat denna planet kan uppbåda. Han skyr inga besvär för att ta sig till just den restaurang som för tillfället rankas högst. Bokningslistan kan vara flere år lång och om man som han tillhör flere gastronomiska sällskap så har man chans att s.a.s. kila i bokningskön.
Det som gör den här boken speciell är att Mons Kallentoft inte på något vis försöker urskulda sin passion. Den enda bortförklaringen han ger att han skriver om mat och då måste man ju pröva på det bästa för att kunna skriva om det. Men till upplevelsen hör också de bästa hotellen och de vackraste stränderna, så läsaren känner inget större medlidande.
Jag medger öppet att jag blev provocerad (och det kan ni också höra i intervjun i Boktid). Menar mannen på allvar att vi ska tycka synd om honom när han tvingas springa i timmar på hotellets löpmatta för att inte gå alltför mycket upp i vikt efter några veckors resa med både lunch och middag på de bästa ställena? Får man upphöja devisen ”för att jag är värd det” till ett livsmotto?
Som en motvikt till hedonismen tar Kallentoft upp det allra svåraste, d.v.s. den skam som hans mor och en annan i hans närhet bär på efter att ha blivit sexuellt utnyttjade som barn. Det är sår som har svårt att läka och som, antyder han, behöver den lyxiga flykten för att hållas på avstånd. Hela boken inleds när han efter en helkväll på Operakällaren hamnar på intensiven med ett magvirus som håller på att ta kål på honom. Då frågar han sig: Varför har jag levt mitt liv så här?
Svaret han kommer fram till är: för att jag vill! Och som läsare har jag bara att acceptera att den här boken tar mig till platser där jag normalt inte befinner mig.