Hoppa till huvudinnehåll

Titta och lyssna

Andnöd och ögon som en immig bilruta

Från 2013
Uppdaterad 03.05.2016 12:09.
Emmylou Harris och Rodney Crowell
Bild: EPA

Andnöd och ögon som en immig bilruta

Det här är en konsertöppning som jag aldrig varit med om, jag har svårt att andas, det är så obeskrivligt bra – den här beskrivningen är helt symbolikbefriad. Så där sitter jag i stolen och kippar efter luft i min stol, mina ögon är som en gammal bils immiga vindrutor som måste torkas av, förgäves.

Emmylou Harris och Rodney Crowell kliver tillsammans med sitt fina band upp på Finlandiahusets scen. De ser glada ut och så river de igång Gram Parsons ”Return of the grievous angel”, en låt som han sjöng med Emmylou redan 1974. Det är en låt om att se sina demoner och sina djupblåa hav. Sedan följer en Flying Burrito Brothers låt, ”Wheels”, skriven av Parsons och Chris Hillman, och efter det en av countryns finaste låtar Townes van Zandts ”Pancho and Lefty” om en bandit och en pojke som lämnar sin mor och försjunker i sina egna drömmar och sliter ut honom. Några låtar senare ”If I needed you”, också en av de mästerligaste beskrivningarna av ensamhet, också av Townes. Det här är en konsertöppning som jag aldrig varit med om, jag har svårt att andas, det är så obeskrivligt bra – den här beskrivningen är helt symbolikbefriad. Så där sitter jag i stolen och kippar efter luft i min stol, mina ögon är som en gammal bils immiga vindrutor som måste torkas av, förgäves. Det känns som om det viktigaste i countryns senaste fyrtio år plötsligt läggs framför mig där jag sitter.

Emmylou Harris har countryns bästa röst och hon sjunger himlalikt.

Emmylou Harris har countryns bästa röst och hon sjunger himlalikt. Hon sjunger lågt, högt, sagolika harmonier, ibland är sången bara som en lätt utandning, ibland låter det som om rösten komma ur ett litet hål, ibland känns den som en urkraft. Rodney Crowell igen är en finurlig man med en både len och skrovlig röst och de två artisterna fungerar utmärkt tillsammans.

Crowell och Harris träffades för fyrtio år sedan och talade redan då om att göra en skiva tillsammans, men den skivan blev av först i år. Fyrtio år, det är nästan ett helt vuxet liv och mycket ryms in där. Bland annat goda vänners och kollegers död, Gram Parsons, Townes Van Zandt är död och likaså Kate McGarrigle som fick en låt tillägnad åt sig, ”Darlin´ Kate”, från albumet Hard Bargain.

Att höra Crowell sjunga med Harris är förmodligen så nära man kommer att höra countryns gyllene duo; Gram Parsons och Emmylou Harris, som också svenska First Aid Kit sjöng om i sin låt ”Emmylou”. Harris har verkligen sett till att Parsons, som starkt bidrog till countryns både rockig- och farlighet, minne har hållits vid liv, genom egna inspelningar, tributskivor och samlingsalbum. I grund och botten handlar det om en vänskap som inte dör, också om den ena vännen gör det. Det kanske finaste med combon Harris/Crowell är att det just handlar om vänskap här också, en ödmjukhet och tacksamhet över att få spela tillsammans och också ett värnande om den tradition man själv är en viktig del av. De ger varandra möjligheten att fortsätta sjunga med en vän, på ett sätt som de någon gång sjungit med en annan.

Harris har beskrivit sig själv som en artist som hittar okända låtar, snarare än skriver själv.

Harris har beskrivit sig själv som en artist som hittar okända låtar, snarare än skriver själv. Det är nog en sanning som kräver ett veto. En av gårdagens favoriter var hennes ”Red dirt girl” som hon lär ha skrivit efter att ha sett filmen ”Boys don´t cry”. Sexuella minoriteter, outsiders, suputer – alla ryms med i hennes countrybegrepp.

Emmylou Harris konstaterade roat – hon var väldigt kul och sympatisk - att om inte publiken skulle gilla sorgliga låtar om kärlek så skulle hon själv vara utan arbete. Det är väldigt många melankoliska låtar om relationer som går åt pipan som framförs på Finlandiahuset och publiken är exalterad, något som får bandet att se genuint rörda ut. Bandet spelar också en del rockigare country, Emmylou står bredbent med boots på och skimrande blus. Resten av bandet är män, välklädda är de också – västar och hattar. I Jedd Hughes har de en briljant gitarrist som tidvis verkligen bryter normen för hur en countryartist skall spela. Jag är vanligtvis mera förtjust i den där själssmärtande countryn men den glädje och den vänskap som bandet uttryckte i just de rockigare låtarna var fullständigt avväpnande och den första känslan var att hoppa på flyget till Amerika och sitta på något värdshus och bara lyssna på band. Många låtar från Harris och Crowells färska album Old yellow moon spelades också. Likaså ”Love hurts” – den legendariska duetten mellan Parsons och Harris.

Varför gillar man då de här tragiska låtarna?

Varför gillar man då de här tragiska låtarna? De säger något grundläggande om mänskligt liv, countrylåtar handlar om oss alla, också om många inte vill vidkännas countryn som musikstil. Genrens dåliga rykte hänger samman med dess kommersiella framgång, vilket betyder smöriga och inställsamma tolkningar, också om de enkla melodierna är gemensamt för all country. Det finns naturligtvis tretton countryartister på dussinet som saknar känsla för det där tragiska och bräckliga i livet, ett perspektiv som behövs för att de känslor som man sjunger om också skall vara äkta. För att man skall tro på musiken.

Jag slås igen av att man inte kan förstå country utan att plocka in ett begrepp som medkänsla men den där frihetslängtan finns också ofta där. På motorvägen hem till Åbo är natten mild och aftonrodnaden ligger bakom träden. Med country i stereon är det tryggt att köra in i mörkret.