Den splittrade reumavården

Bristen på reumatologer väcker oro på många håll i de svensk- och tvåspråkiga kommunerna, och kvaliteten på vården ser ut att variera en hel del beroende på var man bor. Det här framgår av en rundringning som det granskande programmet Radar har gjort bland de lokala reumaförbunden. Till exempel reumavården vid Västra Nylands sjukhus hotar att upphöra då reumatologen slutligen är tvungen gå i pension.

- Jag vikarierar min egen tjänst sedan många år tillbaka, men det kommer en gräns emot som gör att jag inte kan fortsätta efter det här året, berättar den snart 72-årige reumatologen Per Franzén vid Västra Nylands sjukhus.

Radar: - den splittrade reumavården

Programmet är inte längre tillgängligt

Det ser ut som att reumavården vid Västra Nylands sjukhus nu måste upphöra. Ingen ny läkare har hittats, och en stor del av patienterna kommer i framtiden att få sin vård på hälsostationerna, där specialistkunskapen saknas.

- Visst känns det vemodigt. Det är ju samtidigt en förlust för det svenskspråkiga, konstaterar Franzén.

“Det var bättre på Heinola-sjukhusets tid”

I Vasa har man på grund av pensioneringar och moderskapsledigheter inte på en längre tid haft nån heltidsreumatolog, trots att sjukhuset sköter reumavården för hela Kustösterbottens del.

En som är drabbad den här läkarbristen är Lisa Enqvist, som har haft reumatism i trettio år. Hon är nöjd med den vård hon när hon väl kommer så långt som till läkaren - men problemet är att få en läkartid.

- Det är en lyckoträff om man hittar någon läkartid. Det är någon sorts nödhjälp - inte så mycket annat, beskriver hon.

Bristen på läkartider har gjort att vissa av hennes bekanta har börjat gå privat, och de som kan tillräckligt bra finska har sökt sig till Seinäjoki. Enqvist längtar för sin del tillbaka till den goda vården på det specialiserade reumasjukhuset i Heinola, som lades ner 2010.

- Det var väldigt deprimerande när det stängdes och jag var arg. Heinola-sjukhuset var en så fungerande enhet, all personal - från läkare till fysioterapeuter och sjuksköterskor - var som ett team. Nu vårdar man axeln om den är sjuk, sedan foten om den blir sjuk. Man får ingen vård för helheten, suckar Enqvist.

På Vasa centralsjukhus säger man att läget håller på att gå mot det bättre, då en moderskapsledig reumatolog är på väg tillbaka på heltidsjobb, och så planerar man att anställa en till reumaskötare, som fungerar som mellanhand mellan patienterna och läkarna.

Olika på olika håll

Då reumasjukhuset i Heinola lades ner år 2010 var det många som var oroliga för att vården skulle splittras och bli sämre. En rundringning till olika reumaförbund på svensk- och tvåspråkiga orter visar att läget varierar beroende på var man bor. I till exempel Åbo och Borgå-nejden tycks vården fungera bra. I Borgå beskrivs reumasjukhusets nedläggning till och med som en lottovinst, då så många av experterna från Heinola därefter sökte sig till Borgå istället.

På Åland klagar man däremot på långa väntetider och en överbelastad reumatolog, och läget i huvudstadsregionen beskrivs som rörigt med en reumavård där helhetssynen saknas.

Ingen drastisk försämring för barnreumatikerna

Anna Bertills har vårdats för sin reuma både i Vasa, Åbo och Helsingfors, och också för sin barnreumatism i Heinola. Bertills fick sin diagnos vid medlet av 90-talet, och barnreumatismen har senare utvecklats till ryggradsreumatism. Personligen är hon mycket nöjd med den vård hon har fått på de olika orterna, men hon kände sig aldrig riktigt hemma på Heinola-sjukhuset:

- Jag trivdes bättre med att få min vård i Vasa där jag bodde. Visst var kvaliteten på vården den bästa och man blev mångsidigt omhändertagen, men jag trivdes inte med att vistas på sjukhuset långt borta hemifrån i längre tider, säger Bertills.

Inför nedläggningen av Heinola-sjukhuset var det många som röster som höjdes till förmån för barnreumatikervården, eftersom sjukhuset hade haft hand om en betydande del av just den vården.

En enkätundersökning som Reumaförbundet gjorde bland familjer med barnreumatiker 2012, visar ändå på att det åtminstone inte skett någon drastisk försämring under 2011- alltså strax efter att Heinola-sjukhuset lades ner. Över hälften av respondenterna ansåg att vården har hållit samma standard. Däremot uppgav samtidigt närmare en tredjedel tvärtom att både tillgången på vård och dess kvalitet hade försämrats året efter att sjukhuset lades ner. Det som oroade familjerna mest var att personalen upplevs som stressad, och att den vårdande skötaren eller läkaren byts ut för ofta.

Nanette Forsström