Reuma-sjukhuset i Heinola

Reumatologins mekka. Så beskrivs Reumastiftelsen sjukhus i Heinola i en dokumentärfilm från 70-talet i Yles levande arkiv, och det talas om att 700 personer stod i kö till sjukhuset.

Heinola-sjukhuset var verksamt mellan 1951 och 2010, och var under sin storhetstid känt i hela Norden för sin forskning och sin specialistkunskap inom reumatologi och sin helhetssyn på reumavården. Reumastiftelsen ägdes av staten och Folkpensionanstalten, och kommunerna var beroende av att kommunerna skickade remisser dit.

När sjukhuset grundades var ledgångsreumatismen fortfarande en svår sjukdom, som ledde till svåra handikapp, eftersom det saknades effektiva vårdmetoder. Under årens lopp har ändå vården blivit effektivare och medicinerna utvecklats, samtidigt som sjukdomsbilden har blivit mildare. Därför har behovet av operationer och långa sjukhusvistelser bland reumatiker minskat.

Det som i första hand slog ut Heinola-sjukhuset var ändå att kommunerna utvecklade egna vårdsystem för reumatiker, och slutade skicka patienter dit. Verksamheten monterades sakteligen ner, och en betydande del av personalen fick under årens lopp sparken. Vissa säger att Heinolas verksamhetsmodell hörde till en förgången tid, andra ser orsakerna i bristande politisk vilja och snålhet.

För många patienter var ändå Heinola-sjukhuset en trygg punkt, med högklassig vård av alla de sorter koncentrerat till ett och samma ställe, och samtidigt fungerade väntrummen som en social samlingsplats. Särskilt viktigt var reumasjukhuset för vården av barnreumatiker. Därför var protesterna högljudda när sjukhuset lades ner för tre år sen, och många var oroliga för att vården skulle splittras upp och försämras.

Hälsovårdsmyndigheterna lovade då att alla ska få den vård de behöver, och ansvaret för specialistvården överfördes till sjukvårdsdistrikten, och vid behov universitetssjukhusen.

Nanette Forsström