Vulkanisering av gummi
Rågummi eller kautschuk var någonting som Sydamerikas indianer kunde utnyttja. Då man vred gummit över eld kunde det formas och användas till flaskor eller direkt på foten som ett par stövlar eller galoscher. Efter att européerna lärt sig använda gummit tillverkades också suddgummi och impregnerade regnrockar.
Men det fanns ett problem. Gummit smälte när det var mycket varmt väder. Och det sprack i småbitar då det var kallt väder. Många höll på och experimenterade med att göra gummit segt och hållbart. Den som slutligen lyckades var amerikanen Charles Goodyear, men det var ingenting som gjorde honom lycklig. Han var ofta helt utan pengar och satt emellanåt i fängelse på grund av obetalda skulder. Han sålde alla möbler, fruns linneförråd, och hans fru och de fem barnen lämnades ofta utan mat.
Den första större upptäckten var att då gummi blandas med magnesium så blir det inte lika kladdigt på ytan. Men gummit blev ändå inte tillräckligt segt. Hans fabrik bara luktade illa, han tvingades flytta och måste låna mera pengar. Sedan råkade Goodyear spilla salpetersyra på gummi, och då blev gummit hållbarare. Han trodde han hade kommit på lösningen, fick patent på det, startade en fabrik och fick en stor beställning av postverket som ville ha 150 postväskor i gummi, väskor som inte blev våta i regnväder. Allt gick bra tills en värmebölja drog in över staden, och alla väskor smalt ihop till en illaluktande sörja. Salpetersyra var alltså inte lösningen.
Trots det gav han inte upp. Några år senare, 1839, prövade Goodyear att blanda ihop gummi med svavel, då han antingen tappade eller fällde blandningen på en het spis, eller enligt en annan version snabbt gömde blandningen för sin fru och kastade in den i spisen. När gummit hade smultit och sedan kyldes ner var det äntligen segt, tåligt och klarade både kyla och hetta. Vulkaniseringen av gummi hade lyckats, tack vare ett misstag.
Goodyear erkände visserligen aldrig själv att det skulle ha varit ett misstag, utan det var ett naturligt steg i en lång uppfinningsprocess. Spisen hade betydelse ”endast för den vars sinne var inställt på att dra rätt slutsats.” Men fastän uppfinningen nu var gjord så ville Goodyear vara helt säker på sin sak, och han fortsatte att experimentera tills en uppfinnare i England också kom på lösningen, vilket ledde till mångåriga gräl och dyra rättegångar om vem som hade rätt till patentet. Goodyear dog utfattig, och fick upprättelse först långt senare. Men tack vare honom kan vi i dag använda gummi i däck, kondomer, lufttrycksbromsar, fartygs fendrar, inom sjukvården och många andra områden.
Källor:
Goodyear The Charles Goodyear Story (hämtat 5.3.2013).
Hildingson, Kaj (1989) Vetenskapens profiler. Stockholm: Bokförlaget Natur och Kultur.
Roberts, Royston (1998) Sattuma tieteessä: onnekkaitten oivallusten historiaa: serendipisyys. Helsinki: Yliopistopaino.
' /%3E%3C/svg%3E)
