Våldtäkt, undertext och Hollywood

Jag läste Sara Enholm Hielms recension av Antti Jokinens film Utrensning i Hufvudstadsbladet i fredags. Hon argumenterade noggrant för varför filmen inte levde upp till boken - ondgjorde sig över våldet i filmen, konstaterade att Sofi Oksanen i språket och detaljerna bäddar in temat om hur ondskan fungerar - genom att få offren att utifrån sig själva se sig med bödelns blick. Och att de därför ser på andra i samma situation med samma äckel. Enholm Hielm anser att Jokinen säger ut allt i versaler, att han satsar på våldets avtrubbade chockverkan och hon frågar sig om det är fråga om underhållningsvåld. I filmen fortsätter våldet där det i boken tenderar upphöra då scenerna blir för ohyggliga för Aliide, läser jag. (Nästan ordagrant)

Jag har inget emot hennes beskrivning av det som gör Oksanens bok så bra - men nog om inställningen till våldet i filmen. För det första - det är inte underhållande att se brutala våldtäkter, att se blodet rinna ner mellan benen, att se en människa gå i bitar. Det är inte ens underhållande i Hollywood där man dödar ondingar, inte låter ondingar våldta kvinnor - om man inte vill ha ett UNDERSTRUKET motiv att senare tortera och utplåna dem. Ungefär så.

För det andra - publiken är inte Aliide. Att det blir outhärdligt för henne betyder inte att publiken borde skonas. Aliidenbeskrivningen får oss att få syn på förträngning, på mekanismer som kanske tar vid då ondskan är för smärtsam. Som publik tycker jag att det här våldet är sällsynt befogat i sin ohygglighet. Jag tycker att det är nödvändigt att se just de brutala våldtäkterna, inte så att jag i moralisk mening skulle behöva den informationen för att kunna förhålla mig till sexuellt våld på "rätt" sätt. Men jag slås ändå av att bilder av våldtäkter är väldigt frånvarande i vår kultur, att vi besparas att se dem. Med hänsyn till offren är det helt rätt - men just här kommer fiktionen in som något som kan visa något som vi kulturellt sett behöver se. Vi namnger, avbildar ondskan - möter den som den är. Våld mot kvinnor är fortfarande ett enormt samhälleligt och moraliskt problem. Och - våldtäkter är inget som finns i undertexten. Det är blod, makt och smärta - och trots att Utrensning inte bara handlar om det så tycker jag att det är en viktig del av filmen.

Jag tror att viljan att på ett sublimt, antydande sätt få sina våldsbeskrivningar i det här fallet handlar om gränsen för vad recensenten står ut med. Och jag vill naturligtvis inte argumentera för att hennes gräns är fel - men det betyder inte att det inte finns skäl att i en film VISA något ohyggligt, att man misslyckats där. Äcklet över bilderna i filmen är enkla att föra med sig som ett äckel över det sexuella våld som är en beklaglig del av vår verklighet. Kanske över delar av sig själv?